njutas med en begärlighet, värdig den Jäckraste hjerpvinge. Att en jagt sådan som denna icke saknar Bitt intresse, är naturligt. Skälen är nemligen i hög grad ilsken och besitter i sin käft en otrolig styrka. Käppar och påkar behandlas af hans tänder som kölstockar. Huru långsamt han än kan röra sig framåt, så att han från den sidan ej är farlig, kastar han sig dock med stor hastighet bakut samt åt sidorna. Från dessa håll atfalles han derföre icke. Retad. visar han ett högst respektabelt gap och upphäfver ett ljud, som ej är oikt en arg tjurs. Då reser han sig äfven upp till stör e delen af sin längd, och blifver då, om han är stor, fullt manshög. Till följd af sin ovighet ligger han gerna nära sin brunn och är då svår att öfverraska. En af jägarne, som vid detta tillfälle sökte smyga sig på en sålunda liggande skäl, ville, då det misslyckades, genom att sätta sin tjocka pikstaf tvärsöfver brunnsöppningen, hindra djuret att nedgå i sin brunn, men skälen -slet pikstafven ur mannens hand och försvann i djupet. En hona, som visade mycken ömhet för sin unge, var två gånger uppe ur sin brunn för att få den motsträfvige med sig i vattnet. Första gången hann hon ej fullborda sitt uppsåt, men andra gången förde hon honom med våld ner i hålet, ehuru hon ej kunde förmå honom att söka djupet, hvarföre han också blef slagen och kort derpå äfven modren, som, för sin moderskärlek, att ännu en gång söka ungen, fick plikta med lifvet. Träffad med ett tillhygge på rätt ställe öfver nosen, är skälen lätt dödad; annars är han så seglifvad, att det fordras det mest barbariska och grymma sinne, att kunna sysselsätta sig med hans dödande, då hundradetals de kraftigaste påkslängar ej förmå utsläcka det arma djurets lif. En harpunerad skäl visade sådan styrka, att tre man fordrades för att kunna behålla linan. Bland de dödade skälarne förvaras ännu fyra oslagtade, en hane och er hoba, om fulla 14 qvarters längd och vägande hvardera omkring 17 å 18 lispund, samt en utmärkt vacker, alldeles hvit skäl och en nyfödd unge om ett dygn, hvilka äro hembjudna åt samlingarne i Upsala för ett pris af 100 rdr bär på platsen. Jagten har likväl både sina mödor och faror. Att, såsom denna gången, strax efter midnattstid vandra 3 mil från närmaste land ut till hafs i djup snö och på en is, som stundom är särdeles ojemn och hvass, emedan hafvet helst lägger sig under:storm, är i sanning ingen lätt sak. Att sedan vidnattercs inbrott draga i land de dödade djuren, af hvilka ett och annat erfordrade fyra man för att kunnasläpas på isen, kan visserligen vara tillfredsställande,; men är i hög grad ansträngande och tröttande. Något beqvämligare sätt att få de dödade djuren med sig begagna stock öboerna icke. Isen är också oftact så svag, att hästar och äkdon ej kunna användas, och manskapet vill ej, för den långa och svåra vägens skull, belamra sig med ens en kälke eller isbåt för detta ändamål. Farorna vid jagten äro emellertid större. Visserligen behöfver man ej särdeles frukta för sjelfva djuren, hvilka föga kunna tänka på annat än sjelfförsvar, om man ej går dem allt för oförsigtigt på lifvet, men öretaget är ändå utsatt för möjligheten af de svåraste missöden. Så till exempel höll hela sällskapet denna gång på att få tillbringa äfven en natt ute på isen, emedan man första dagen öfverfölls af snötjocka och ingen egde så mycket som en kompass med sig till väg :!edning. Slumpen, om man så får säga, och C karlarnes väderkorn ledde dem hem. Ännv vidligare är det, om vinden eller hafsströmmen förändrar riktving ueder jagtens lopp. Skälisen är n gen grof hafsis i drift och följer, snart sagåt i ögonblicket, vindens och än snarare strömmens gångs, och man kan föreställa sig det fruktansvärda i att befinna sig på så rörlig botten. . Många halsbrytaude saltomortaler hafva också, med tillbjelp af pikstafvar, måst företagas öfver de isremnor, som under sådana förhållanden snart uppstå och hastigt vidga sig, och stundom har skälskytten aldrig mera hörts utaf. Sådana olycksfall omtalas från de sista stora skälåren 1837 och 1839, hvarjemte man ännu vet attförtälja, huruledes flera man, vid en för ick å cies längesedan företagen skäljagt här i ten, måsie tillbringa 9 dygn på ett kringsimmande isstycke utan annan mat än skälkött, hvilket de rökte öfver eld af spånor, skafda från deras pikskaft. Äfven denna gången började isen den tredje dagen sätt relse under sjelfva jagten och bilda roxnars, ka lock hunno passeras af hela sällskapet, som vid tillrället lärer hafva fått ganska brådtom och ej hann i nd förr än större delen af jagtplatsen var förvandlad till — ett blankt haf. Insändaren, som under jägtdagarne gjorde besök i skälfångarnes hem, fann sockeå hela den hemmavarande skåran af qvinnor och barn stadd i spänd förväntan på den slutliga utgången af detta företag, hvarjemte han hörde, att man våd Gud för vindens och strömmens oförändrade opp, till dess att det stora vågspelet vore lyckligen slutadt.. — Politik 1 sätteriet. En tysk tidning berättar: Härom aftonen, då en af våra medarbetare kom ned i tidningens sätteri, hörde han den beskedlige aktorn fråga en af gossarne: Har du afklappat Ry sland? — Ja! — Tag då ett afdrag af Östereike, flytta Savoyen till Frankrike och korrigera tyska förbundet! — Man ser, att en sättargosse kan mkurrera med Lovis Napoleon. — Men under det aktorn gaf dessa orders, var han sjelf sysselsatt med stt bryta om Italien och bryta in hertigdömena på leras ställen., Redovisning ;ifvor, com blifvit å Aftonbladskontoret af4311 don IT stadda TROR af