Aftonbladet – 2 maj 1860, sida 2

ofrivilligt drifven fram till byggningen, men återhållen af fruktan att ännu mera förbittra en smärta, mot hvilkenhan ej kunde försvara sig. År icke detta ef galenskap vid trettio år,, sade han i vredesmod, ty han skonade sig aldrig och skulle gern velat slå sig sjelf; men de trettio åren gjorde intet till saken, utan han erfor samma lidelsefulla rörelse som en skolgosse. När han bade gått två, tre slag i parken, lemnade han den. Det går nog öfver, det går nog öfvern, upprepade han för att lugna sig. Huru mycket af hvad han redan upplefvat såg han icke nu långsamt tåga förbi på djupet af bans minne, likt en procession af hvitklädda spöken! MHvarföre skulle då hågkomsten af Bertha, som icke var vacker, stå der så lefvande? Han iogick vid hemkomsten till Grandval i sitt rum, hvarest hån återfann på samma plats bössorna, pendylen, hunden, byrån och den tarkiska pipan. Han satte sig framför spiseln, förbannande sitt ungdomslif och bemödande sig att finna någon förströelse i genomläsningen af de bref, dem han fordom fann hvarje morgon liggande på sitt bord; men de påminde endast om en tid, som han numera afskydde. Tredje dagen fattade han dock modigt sitt beslut och begaf sig-till Marelle. Bertha satt och arbetade vid fönstret, hvilket hon sedan någon tid-sällan lemnade; det var också för undransvärdt väl anbragt för att se alla de personer, som: kommo till slottet. Lucile satt vid pianot; hon reste sig upp och sprang Francis lifligt till mötes. Hvad ni har varit sällsyntb sade hon. Bertha deremot steg icke upp; hennes hufvud var Jutadt öfver arbetet, hbvarmed hon var sysselsatt; emellertid tyckte Francis att hon vid hans inträde hade bieknat, och att en lätt darrning satte i rörelse arbetet under synålen, Han erfor häröfver ett ögonblicks glädje, men nästan i samma stund kom en tanke, som förstörde allt. Det är dagerns skull,, tänkte han; den