Aftonbladet – 2 maj 1860, sida 2

han vaggat sig i för en timnia sedan förflögo nu söm daggen för en varm solstråle, Mean är bra tokig ibland! sade han. Jag undrar hvart dessa öfverspända idger skulle ba fört mig; om jag icke hade träffat den här hederlige totarien!... Han hade rätt; sådan jag har lefvat, sådan skall jag dö. Det är dock eget att jag beklagar det just. då man förbjuder mig att hoppas något bättre. Hvarföre skulle jag också gå till Marelle? En kull rapphöns flög upp från ett klöfverfält; han lossade sina begge skott och två rapphöns föllo ned för hundens fötter, Ack I suckade han, Bertha fanns ej längre till ert skydd! vrtser När han återkom till sitt lilla slott, Grandval, var han mycket nedstämd och kände saknad af sysselsättning. Han satte :sigtill bords, men åt föga. Några vedträd fladdrade På spiseln; och han föreställde sig hvilken sällhet det skulle vara, om denna hans enslighet vore upplifvad och förljufvad af ett småleende och ett förtroligt samtal med en qvinna, som hade Berthas anletsdrag, Han såg på väggarna, der bössor och skjutväskor hängde i sin behöriga ordning; på pendylen, hvars visare skred långsamt; på hunden, som låg framför eldstaden, suckande i drömmen; på sitt lilla bibliotek, -bvars: innehåll. ban så väl kände, och på en viss gammal byrå med vridna fötter, hvars alla lådor voro uppfyllda med bref, som betecknade stegen i hans fif — men intet af allt detta förmådde lifva honom. Sin långa turkiska pipa, en trogen följeslagare från en resa, som han gjort i Egypten, höll han slocknad i banden; han smuttade då och då på sitt kafte, som ban låtit-kallna i koppen; en känga af missmod — för bonom helt ny — grep honom, hansatt orörlig i sin fåtölj, hans tankar oro på Marelle. Oupphörligt försökte ban iz bort dessa tankar, men när han lade sig hunde ban dock ej tänka på någ t annat. En orgondagen vågade han icke visa sig hos herr Des Tournels, följande dagen icke heller; han ströfvade omkring i parken vid Marelle,