Aftonbladet – 1 maj 1860, sida 2

kö sr RR a dighet, att det i nämnde betänkande framställda motförslag, som först i lördags lärer ha utdelats i borgareoch bondestånden, redan två dagar derpå gjordes till föremål för allmänna öfverläggningar, för att sedan om onsdag i stånden afgöras. Denna besynnerliga brädska tar sig ej synnerligt väl ut, om man sammanställer den med konungens rådgifvares yttrande om huru oförberedd frågan af deras företrädare lemnades i representationens händer. Det måste visserligen erkännas. att de båda kongl. propositionerna framkommit på ett helt olika sätt. Den förra, redan i trontalet tillkännagifven, framlagd för ständerna med ecklesiastikministerns reservation och beledsagad af en utförlig och grundlig motivering, föreslog en vigtig reform utan att dervid påtrycka olika tänkande någon brottets stämpel, samt hänvisade för öfrigt till en kommande dissenterlag, hvilken man hoppades kunna blifva i det närmaste lika med den norska. Nuvarande kongl. proposition, på det knapphändigaste sätt motiverad, bär alla spår af att vara en i samråd med prelaturen uppgjord åtgärd, hvarigenom man, efter att hafva släppt hvad som ej längre kunde bibehållas, nemligen landsförvisningsstraffet, deremot vill allt starkare åtdraga de band, som redan trycka lärooch församlingsfriheten. — Och det är detta kongl. förslag, för hvars genomdrifvande man synes ha velat knappt låta ständerna taga kännedom om det af lagutmed man tycks ha velat ytterligare popularisera sig inom landet samt inför Europas ögon framlägga såsom en Sverge nu sent omsider förunnad religionsfrihet. Ganska märklig förekom ock den under detta sammanträde a presteståndets medlemmar med ett enda unda tag iakttagna tystnad. De syntes ha med säkerhet påräknat inom riksförsamli-gen samma mäktiga understöd som i konse! en, nemligen den sednares egna ledamöter. Sammanträdet, som var vida mindre talrikt besökt än vid förra riksdagen, öppnades med ett anförande af justitiestatsministern, friherre De Geer, som efter en ingress, hvaruti han förklarade lagstiftningens mål vara bibehållandet af den kyrkliga enheten, som gjort vår lycka, men att en förändring vore af nöden. emedan denna enb.t snarare motverkades än befordrades af nu sällande bestämmelser, samt bland annat yttra e, att en bland det kungliga förslagets p inciper vore en oinskränkt samvetsfrihet — fvergick till en granskning af de förändringar, som utskottet föreslagit. Såsom hufvudargument för 14 S:s oförändrade bibehållande anförde h. exc. ett yttrande af reservanterna, hvaruti åtskilligt ordas om den kärlek och ömma omvårdnad, som kyrkan är skydig äfven sina förlorade får. Om denna kärlek nämndes ingenting vid förra riksdagen, då affallsstraffet försvarades, och man talade om huru olika tänkande borde från kyrkan utstötas. Derpå uppträdde friherte Hamilton, som lifiigt skildrade separatisternas ofog, och på denna grund förordade den kungliga propositionen. Hr Estenberg uttalade sig i ett längre fördrag emot såväl det kungliga förslaget som utskottets. Grefve E. Sparre u,:ptog och besvarade punkt för punkt de mot atskottets förslag framställda anmärkningarne, ådagaläggande med en bindande bevisning företrädet af de i utskottet företagna förändringarne. Biskop Björck gillade ej obetingadt det kungliga f rslaget, utan föreslog deruti et: par modifikationer, som likväl ej voro egnade att tillfredsställa tidens kraf. Denne talares anförande bar för öfrigt tydligen spår af att icke vara dikteradt af något partiintresse, utan af varmaste nit och öfvertygelse. Hr P. RB. Tersmeden förordade de hufvudsakligare bland de af utskottet föreslagna förändringar, samt ådagalade, att här ej vore fråga om någon religionsfrihet, utan blott om en viss tolera: s. och denna ganska inskränkt. Friherre Th. Cederström fästade uppmärksamheten på det obehöriga uti att ett enstaka kyrkosamfund ville tillmäta sig prerogativet att vara i uteslutande besittning af den rena evangeliska läran, ett anspråk, som föga skilde sig ifrån papi ternas bekanta sats om deras allena saliggörande kyrka. Ecklesiastikministern. grefve Henning Hamilon anförde såsom bevis, ått äfven i andra länder religionsfriheten ingalunda vore så komplett, exemplet af Frankrike, der samlingsfriheten är så ytterst inskränkt, hvilket naturligtv s äfven inverkade på bekännelsefriheten. Grefven synes härvid icke ha erinrat sig den i fransk lag och praxis gällende fullkomliga likställighet emellan alla trosförvandter i poitiskt hänseende, hvilket utgör ett af religionsfrihetens vilkor. En sak är föröfrigt, att :taten tryckande beherrskar alla kyrkosamfund; en annan, att ett enda sådant samfund lominerar alla de öfriga. Talaren upptog lerpå till besvarande de mot den kongl. prop. framställda anmärkningar. Hr Hierta, som yckades blifva den siste talaren medelst en till landtmarskalken ställd, men under dennes tillfälliga frånvaro af erkebiskopen upptagen interpellation om uppskof, vände sig först till ecklesiastikministern, hvars argumenter han ytterst artigt, men med en dräpande logik vederlade. Bland annat uttryckte talaren sin förvåning öfver att grefven endast vidrört förhållandet i det despotiskt styrda Frankrike, och tog sig friheten att erinra om att det fanns ett land, som kallades Storbritannian, att ej tala om det oss ännu närmare Danmark. Att det finnes ett oss ännu närmare land, som man kallat Norge, vågade talaren :) nämna, troligen af fruktan att då genast mötas af utropet .Kan väl något godt komma af Galilgen? Derpå öfvergick talaren till några af de satser, som framhållas såväl i det nådiga förslaiet som i de högvördiga reservationerna, och anställde bland dem alla en hetsjagt, hvarunder det ena villebrådet efter det andra fälldes med det ironiska skim:ets maskerade men säkert träffande vapen. Sedan denne talare slutat, uppsköts sammanmt dar il! I morsan. då flera redan anmäl skottet uppgjorda; det är detta förslag, hvar