Aftonbladet – 30 april 1860, sida 3

14GLFEUL ULKCL Bitt SGDURAG ASEa LIGIALELIE IE inkomster voro mycket medelmåttiga, lyckats bilda ett litet museum, som nu är värdt en ofantlig summa. I sin ungdom hade conservatoriet gifvit honom sitt första pris, och i 23 år hade man sett honom spela i Operans orkester. Sedan hade han tjenat vid tullverket, som han först efter 30 år lemnade. Under hela denna långa tidrymd, och äfven derefter, har mr Sauvageot samlat. Den första perioden var en gyllene tid för amatörer af konstsaker. Antiqvitetshandlarne hade skatter, hvilkas värde de icke kände, emedan ingen menniska frågade efter dem. Man fick då för 5 francs hvad som betalas med 500 nu för tiden, då hvarje antiqvarisk bokhandlare har på sin disk Brunets Manuel du librairex, och hvarje konsthandlare sin katalog öfver alla auktioner, hvilken han rådfrågar så snart han skall sätta pris på sina artiklar. Numera måste man också vara enormt rik för att hängifva sig åt samlingsvurmen; och som rikt folk icke alltid är mest utrustadt med smak, så blifva samlingarne mestadels gjorda utan urval, så att de inrymma effekter utan ringaste konstvärde bredvid mycket rara saker. Det är ganska märkvärdigt att de gamla samhällena fått en sådan smak för archaismen och tycka om att gå tillbaka, liksom gubbarne, dem ingenting gläder så mycket som deras barndomsminnen. I trots af skiljaktigheten i seder för öfrigt, ha kineserna nu kommit derhän som vi, och detta i så hög grad, att någon, som här i Frankrike samlat allt gammalt kinesiskt porslin han kunnat öfverkomma, gjort en god affär på att sälja det i — Kina. Man vet sannerligen icke hvar detta raseri efter gamla möbler och gamla porsliner hos oss skall stanna, så mycket äro menniskorna angripna deraf. Det är dock en dyr vurm, och utan att veta det gör den dyrbara tjenster åt konsthistorien. Detta ändamål är likväl det sista samlaren tänker på: Man samlar för att samla — för att hafva en oafbruten serie af saker utaf samma slag, och för att hafva den ensam. Det är en utväg att tillfredsställa det ordningssinne, som är menniskan medfödt, och derjemte hennes egenkärlek. Någon annan skälig förklaring finnes icke för denna passion. Oafsedt det konstnärliga intresset, hvilket vi veta allsicke är driffjedern till lusten att samla, skulle man kunna fatta passionen för gamla möbler, gamla vapen och dylikt, om, såsom i hjeltetiderna, möbeln innebure för egaren något minne, någon händelse, någon bragd från hans eget eller hans förfäders lif. På Homeri tid, då man sjelf. förfärdigade sina vapen, visste man precis huru många spikar man hade slagit i fästet på sin klinga och af: hvad träsläg man hade gjört det. En persedel hade då en inre och ganska stor betydelse; det var ett minnesmärke; söm på visst sätt utgjorde en del af en sjelf. Men i våra dagar och i våra civiliserade hufvudstäder äro möblerna ingenting för oss; när vi ledsnat vid dem byta vi ut dem mot andra och hafva ej annat minne af dem än huru mycket de kostat — hvilket icke alltid är tillräckligt skäl för oss att fästa oss vid dem. Men vårt motiv att samla rariteteter må vara hvilket som. helst, så draga artisterna — som icke köpa sådana — de vittre och historieforskarne nytta deraf. Ett museum är detsamma för konsten, som ett bibliotek för historien. Begge äro arkiver, som hvar och en kan rådfråga och hemta ur, antingen en lärorik bok om de sköna konsternäs utveckling, eller teckningar, eller kännedom om en viss epoks utmärkande drag, eller — sist, men icke minst nyttigt — bildning af smaken och begrepp om mästerverken. Man tror att kejsaren skall resa till Nizza i slutet af Maj, utan tvifvel för att berga in den rika skörd af popularitet, som bör ha vuxit upp af det utsäde, så många händer gjort sedan den bekanta sammankomsten i Plombieres. Ni har kanske blifvit förvånad vid mottagandet af underrättelsen att general Lamoricidre åtagit sig högsta befälet öfver den helige faderns dåliga armå. Händelsen gör icke så stort uppseende, väcker icke så mycken förundran hos dem, som känna general Lamoricieres föregående bana och hans karakter — om. man så kan kalla denna vindflöjelsnatur. Han började med att vara legitimist och blef derefter Saint-Simonist. Under Julimonarkien var han ömsom de konservauives och ömsom den dynastiska oppositionens kandidat till kammaren för första valdistriktet i Paris. År 1848 var han en af republikens ministrar; under kejsardömet blef han landsförvisad och begagnade sedan alla tillfällen att protestera mot denna påtvungna regeringsform. Så kom en tid, då han bekände sig till planen att förena de legitimistiska och orlanistiska intressena. Slutligen har han, som sagdt, lånat sin band till att hålla påfvens undersåter under oket. Till sist återstår honom blott att söka tjenst under sjelfva Louis Napoleon — om denne då skulle vilja begagna ett redskap, som gått genom så många händer och slutligen blifvit bra nedfläckadt. , Onekligt är emellertid att hans namn bar en god klang inom armån, och säkert är att denna gerna vill, i brist af annat tillfälle för 5gonblicket, utomlands vinna ära — och ännu hellre penningar. Det säges att 750 officerare begärt permission för att taga tjenst i påfliga armen. Så många kunna naturligtvis icke, användas; det skulle bli nästan flere officerare än soldater. Men general Lamoriciere skall. välja ut 100, och det tros att kejsaren beviljar dem permission. Jernvägskomitöns stora karta. Till Redaktionen af Aftonbladet. Den af jernvägskomiten nyligen utgifna statistiska karta öfver Sverge (egentligen endast södra hälften deraf) har tillvunnit sig allmänhetens uppmärk