Aftonbladet – 30 april 1860, sida 3

XII. Kirkens Fremtid. NORGE. Det tal, som Storthingets president, Harbitz, höll vid debatten i Storthinget rörande adressen till konungen, var af följande innehåll: Såsom den som i denna stund har den äran att vara Storthingets president och såsom den som på flera Storthing åtnjutit detta förtroende af mina kolleger, såsom gammal storthingsman och gammal man, såsom den der både i äldre dagar som representant med sin röst, och i sednare dagar som representant genom sitt omedelbara deltagande i förhandlingarne har haft tillfälle att i vigtiga frågor tala och handla för Norge, kan jag icke afhålla mig att från detta ställe uttala min djupa bedröfvelse öfver, att vi skola vara nödsakade att företaga en sådan omröstning — att vi skola vara nödsakade att på ett sådant sätt uppträda mot vårt brödrafolk. Det finns dock icke i våra hjertan någon misstillit till föreningen eller någon ovilja mot föreningen. Vi äro den alla uppriktigt tillgifna; vi veta alla, att den är till välsignelse för Norge såväl som för Sverge. Men vi hafva också alla svurit vår grundlag trohet, trohet! Och för denna vår grundlag, för vår frihet och sjelfständighet vilja vi våga lif och blod. Derföre vilja vi uppträda med kraft, men också med, lugn. och. besinning. Det är att beklaga, att man i brödralandet uppträdt så som man gjort, och det är att beklaga, att man lagt en sådan börda på unionskonungens skuldror. Vi ha ofta yttrat till vår konung, att det ges tider då kronan trycker. Sådana tider ha varit för vår aflidne konung — hans minne vare välsignadt! Men då gällde det dock förhållandet till andra länder. mot hvilka Norge och Sverge skola hålla tillsammans i krig och fred. Här deremot är kronan. tryckande, emedan det gäller förhållandet mellan de länder, öfver hvilka Gud satt honom att regera. Det må vara brödrafolkets sak, det må taga på sig detta ansvar, och jag tror icke jag säger något annat än hvad som rör sig i hvarje norrmans hjerta, när jag säger, att hos oss icke skall uppstå ovilja; vi vilja söka bevara våra vänskapliga känslor — men vi vilja säga till våra bröder hvad jag har sagt till svenska män: tänken dock ej på att undertrycka oss! Detta har jag sagt, och de män, till hvilka jag sade det, skola ännu erinra sig det. Det är med bedröfvelse jag som Norges Storthings president spörjer Norges storthingsmän om deras mening i denna sak; men vi sätta vår tillit till honom, som så ofta har visat, att han vakar öfver vårt folk. Låtom oss, käre bröder, göra oss värdiga Guds välsignelse och låtom oss vara eniga. Svåra tider ha varit, men hvad som gjorde att man dock stod med gladt mod, det var denna enighet. Gud bevare gamla Norge! Och så går jag då till att inhemta Thingets mening om den protest mot de svenska ständernas ingripande i den norska grundlagen, som är uttalad i den nu föreliggande delen af denna adress.n Morgenbladet innehåller följande artikel rörande adressdebatten: Den sak, som den sednaste tiden så starkt sysselsatt den allmänna meningen, är nu afgjord. . Sedan det i går förmiddag (den 23) hade blifvit bestämdt, att saken skulle företagas om eftermiddagen, blef den behandlad och bragt till slut uti ett i 9 timmars tid fortfarande möte, från klockan 5 till 2.i natt, och på ett sätt, som, antingen man afser debatterna eller utgången, bör lända till stor belåtenhet för alla förståndiga och moderata män. Det var icke så få, som togo den häftighet, hvarmed en viss fraktion inom pressen har uppträdt, samt de många bittra och lättsinniga yttranden, som man tillfäll gtvis hört på oftentliga ställen, till måttstock för den allmänna stämningen och som fruktade för att Storthingets uppträdande skulle röna intryck deraf. Hvad som passerade i går inom nationens råd visar, att denna fruktan var ogrundad och att det förstod att förena den kallaste öfverläggning vid öfvervägandet med den största bestämdhet i beslutet, ja att den lugna värdigheten; uti hvars bevarande Storthingets stora flertal satte sin ära, höll den enskildes lidelsefullhet i tygeln, att debatternas ton bör hafva tillfredsställt de strängaste fordringar. Häraf har presidenten hr Harbitz icke ringa förtjenst. Det tal, hvaruti han, sedan första afdelningen af adressen var genomgången, uttalade sina känslor vid detta allvarsamma tillfälle, var ett så sannt och så ädelt uttryck af den verkliga sinnesstämningen, att den påtryckte hela förhandlingen en prägel, somingen önskade förändrad. Storthinget begagnade under detta intryck det tillfälle, som statsrådet Stangs och professor Schweigaards förslag till förändring i adressens sista afdelning erbjöd, för att lägga i dagen den önskan att undvika allt, som på något sätt kunde såra Sverge, utan att vara nödvändigtatt häfda vår egen rätt. Vi hoppas att detta skall verka på andra utanför stående. Det skall icke längre lyckas att inbilla någon betydlig del af allmänheten, att det är nödvändigt för en god patriot, att begagna stora ord i denna tvist med Sverge, när Storthbinget har talat så lugnt. Förslaget om att uttala ett ogillande af statsrådsafdelningens handlingssätt fick den utgång, som vi väntade. Läran, att det skulle vara nödvändigt för fäderneslandets skull, att begagna våra statsråder till försoningsoffer för ett nederlag, hvilket de på bästa sätt sökt afvärja och som icke :kunde tillräknag dem, vann icke Storthingets bifall. Det ville ej befläcka vår goda sak med en orättfärdighet. . Denna punkt, som utgjorde skilnaden imajoritetens och minoritetens förslag, föranledde den längsta. debatten, hvaruti dock intet nytt moment framkom, utom från statsrådet Stang, hvars föredrag, som afslutade diskussionen, FI sa AR mn 2. a me or nån mv a mm NA SN tm 4 mere i RÖ MI ALA ic. Am RR MM OM ÖR VN RM MM te I Mi 00 pm Tr