Aftonbladet – 30 april 1860, sida 2

sten, vissa blickar, vissa ord, uttalade med en egen tonvigt, runno honom i sinnet och gjorde att han fann det tvång, som han föregående afton sjelf ålagt sig, vara något för hårdt. Man tänker icke på samma sätt med foten badad af daggen-och blicken försjunken i morgonens genomskinliga klarhet; soniman tänker om aftonen på sitt rum med: blicken fästad på en ful vägg, fördystrad af aftonens skymning. Hvem vet? hviskade Francis gladt för sig sjelf. En hare sprang i detsamma fram ur en buske Francis sköt, men träffade icke, Spring! sade han, blickande efter djuret, som flydde bortåt slätten. Spring! Bertha har räddat ditt lif Just som han helt sorglöst höll på att omladda sin bössa, kom den gamle: notarien — om hvilken Bertha hade talat — guppande på sin lilla åsna, känd af alla på tio mils omkrets. Herr dAuberive fattade tag i betslet på kreaturet. 4 Ah, hal, sade ban i gladlynt ton, se här har jag er, min herr notarie, som med så mycken djerfhet talar illa om folk. Den gamle notarien, som hade en hvass tunga, men icke var man att rygga tillbaka vid första anfallet, utbrast: Nå, min Gud! hvad är det frågan om? Hvad har ni att beklaga er öfver, min herr ägare; jag har ju knappt sagt fjerdedelen af vad jag tänker. Herr dAuberive svarade med något starkare ton: Ni talar så väl som Sanct Chrysostomus, let der helgonet med gyllene munnen, som 1i känner; men det kan dock hända att man en väcker dag kommer och ber er gömma er soda tanka för er sjelf.n (Forts.)