Aftonbladet – 30 april 1860, sida 2

han också, men i motsatt syftning och ärligt. När han ransakat sitt samvete var han öfvertygad att ingen mindre än han kunde förtjena att man intresserade sig för hans framtid; och om tilläfventyrs någon barmhertig menniska lyckades bevisa honom motsatsen, så stegrades hans förundran nästan till det komiska, och då bråkade han alltid sin hjerna med att utfundera anledningarne till denna välvilja, hvilken han icke i något fall ville tillskrifva sitt eget värde, slutade med att upptäcka några osannolika motiver, men som dock i hans ögon voro de rätta, och återvände sedan med fördubblad ifver till sin första tanke: slumpen hade gjort alltsammans, men skulle icke göra det om igen. När herr dAuberive i sitt minne genomgått och åter genomgått hågkomsten af denna sälla, Jljufva morgon, som han hade tillbragt med Bertba, kom den hederlige, unge mannen åter till samma nedslående slutsats, som var så vanlig för honom; ban öfverlemnade sig denna gång deråt med mera smärta än undergifvenhet och föresatte sig suckande att ej mera tänka på sin en-dags-vän för att icke gifva sitt bjerta tid att vänja sig dervid. När dAuberive fattade detta hjeltemodiga beslut, som vållade honom mycken saknad, var han icke mindre fast i sin föresats att hålla det löfte, han gifvit sin tjugoåriga mentor. Af sömnen njöt han föga påföljande natt; morgonen derpå i daggryningen gick han ut på jagt; rapphönsen sysselsatte honom likväll. föga, men en för honom främmande oro, den han ej kunde undertrycka, tvingade honom dock att gå. Den fria luften, den vackra morgonens friskhet ock stillhet verkade vederqvickande på hans nerver. Han gick längs atmed bäcken, der Bertha och ban hade gått : dagen förut; de små violblommorna tittade blygt upp ur gräset; en viss böjning på rö-l