Aftonbladet – 28 april 1860, sida 2

— I går på eftermiddagen försiggick med or högtidlighet i Kungsholmskyrkan prof. etzii begrafning, som bevistades af hertigen F Östergötland, och vid hvilken erkebiskopen örrättade jordfästningen, medan altartjensten örrättades af kongl. hofpred. Sundel och omminister Oldenburg. Prestafven fördes af rof. m. m. Huss, den aflidnes ordensdekoraoner buros af herrar öfverfältläkaren, förste fmed. Liljewalch, prof. Malmstån och förste fmed. R. Lundberg. Liket bars af yngre läare. Bland deltagarne i den talrika procesonen märktes h. exc. frih. Manderström, hr undtmarskalken, erkebiskopen ock borgastånets talman men icke bondeståndets, och flera ögre embetsmän; till processionen hade slutit g ledamöter af presteoch borgarestånden, leamöter af vetenskaps-, svenska, fria konsteras och landtbruksak demien, carolinska instiitets lärarepersonal, sundhetskollegium, läkaesällskapet, carolinska institutets alumner och e vid seraf. lasarettet tjenstg. med. studiosi, lever af fria konsternas akademi m. fl. Från iktaren afsjöngs af en chör af unga läkare equiem af Josephson, Grauns Cantat Salige ro de döde samt psalmerna 452 och 491: 20. — Personalier upplästes af prof. Santesson, om dervid på ett särdeles utmärkt sätt skilrade den aflidnes förtjenster, hvarefter han å kamraters och lärjungars vägnar nedlade n frisk lagerkrans på kistan. Omedelbart. fter jordfästningen fördes liket till sin hviostad på Nya Kyrkogården. Vid begrafnineu utdelades äfven följande, af en känd sigatur författade verser: I Hygieas gårdar det är natt Och mörka moln beskugga templets salar. En röst om dödens makt derinne talar, Af suckar bruten, klagande och matt. Ja, natt det är, der nyss var dag så klar, Och sorg, der glädje nyss emot oss myste. Sen sol gått ner, som oss så herrligt lyste, Står endast minnets aftonrodnad qvar. Han finns ej mer. Han varit — han ej är, Den man, som var så dyrbar för oss alla; Han trädt dit in uti den boning kalla, Den mörka, der ej väg tillbaka bär. Ack, han, som följt oss i den undrens rymd, Der Skaparhanden djupast tryckt sin prägel, Som röjt vår väg och med sitt snilles spegel Spred ljus omkring oss då vår blick var skymd, Han lemnat oss. Han ville närmre gå Till tingens klara, djupa ursprungskälla, Der lifvets purpurströmmar högre välla Och helsans pulsar ännu bättre slå. Den bästa länk som brödrakedjan höll Med honom brast. Den Pharus som oss lyste Bland klipporna dem forskningsdjupet hyste. I gruset, vid hans död, med honom föll. Hvem fyller platsen, der den höge stått, Hvem lyser opp, som han, den rymden vida, Der litvets gåtor månget svar förbida, Som aldrig än från menskoläppar gått? Och hvem skall värna med hans starka hand Den konstens helgedom, de rika salar, Der hvarje vinkel om hans mödor talar, Der skatter gömmas, dyra för vårt land? För verlden vittne de om mästarn bäst; I våra minnen ligga vittnen gömda Från ungdomsdagar, aldrig af oss glömda, Då lärarns timme var för oss en fest. Der döden lagt, förlamande, sin hand, Han lade sin, han med sin fackla lyste: Och lif på nytt det kalla stoftet hyste — Ett forskningens, belyst af snillets brand. Hvem mins ej detta nit, som ständigt brann, Som aldrig mattats, alltid syntes vaka, Som köld ej band, ej hinder höll tillbaka! Ack, hvilken egde det mer varmt än han! — Hans bana gick, som floden går framåt; Ej vårens flod, som sina stränder bryter, Men floden, som i sommardalen flyter — Och derför skördar växte kring hans stråt. De växa än, sen odlarn borta är, De växa skönt — må blott vi arfvet värna. Hvad han här sått, det egde mogen kärna, Och derför gyllne frukter sädet bär. — O, Nf! hur kort din dröm, lik nordens vår, Men dock hur rik för snillets Gudaburna! En menskas aska rymmes i en urna, Men hvad hon handlat stort, kring jorden går. Ej blott för norden Retzii stjerna brann, Den spred sin låga vidt kring fjerran länder. Med Miller, Cuvier till själafränder Sin lager han vid deras sida vann. — Haf tack, du ädle, för den glans du spred Kring svenska namnet långt från våra bygder, För dina mödor, dina mannadygder, Och denna kraft, som aldrig böjdes ned! Haf tack, till slut, du lärare och vän, Du gyllne länk i vida brödraringen! Hvad du oss var, det glömmer ingen, ingen. Fast död, du dock skall lefva bland oss än. Vår tack till dig skall bli att vårda väl Hvad du oss samlat med din långa möda. — Vi ses igen, der hjertan mer ej blöda — Tilldess, du saknade, farväl! farväl! H. S—g. — I lördags gafs härstädes af ett antal fabriksidkare en festlig middag för den om inhemska kemiska fabrikationen högt förtjente fabrikören J. Michaelsson, vid hvilket tillfälle till honom öfverlemnades en större dyrbar silfvervas af konstrikt arbete. — Vid Stockholms enskildta handtverksförenings sammanträde i förgårs afton uti hr TN En aRrlrk tal. -— — Pilo AN a ARR RR VN