Aftonbladet – 26 april 1860, sida 2

Han hade haft tillfälle att ofta träffa Lucile och Bertha under de längte tider, som de efter imodrens död vistades på landet. Han var deras granne, och när han gaf sin häst lösa tyglar, gick denne alltid rakt fram till Marelle — detta var namet på herr Des Tournels egendom. Francis var alltid säker om att blifva väl emottagen der. Endast Bertba talade mycket litet med honom; men man kände henne, och han fästade sig icke dervid. Hvad herr Des Tournels beträffade, så tryckte han hjertligt hans hand och gick sedan till sina göromål, och Francis egde sin frihet att antingen gvarstanna till middagen eller återkomma på aftonen för att dricka t. Under den första tiden hade hr dAuberives täta besök på Marelle satt provin-ens sqvalleraktiga tungor i rörelse, ty man hade icke undgått att se, att de hade till mål ett äktenskap, ovh om icke förmögenheten å ömse sidor var lika stor, så var han af ädel vörd: hans förfäder hade spelat n roll i pårlamentet i Dijon och 1 armåen; en af dem bade stupat i slaget vid Murten, och det adliga sköldemärket kunde väl ersätta bristen på rikedom. Olyckligtvis tillintetgjorde Isnart den unge adelsmannens uppförande detta rykte, ty man säg homom aldrig eftersträfva hvarken Luciles eller Berthas sällskap för att sätta sig i någon vrå och hviska med dem; han smickrade icke en gåxg herr Des Tournels och motsade honom till och med då deras åsigter icke öfverensstämde. Han uppförde sig icke alls som friare, dolde icke sina fel och talade om sina dårskaper som en menniska, hvilken ej räknar dem. Lucile bemötte Franes med älskvärd förtrolighet, en sådan som kan uppstå emellan unga personer, hvilka under jagttiden hafva frukosterat i gröngräset och om aftnarne dansat tillsammans med en sju eller