Aftonbladet – 26 april 1860, sida 1

hon i vanligen. vistades, stod i-samma-skick, som då hon lemnade det. Han frossade af hennes minne, han andades samma. luft,.som hon hade inandats. Då fann man huru skarp: och genomträngande den blick in, i framtiden varit, som hade förmått den. döende till att böja sin dotter. under tillgifvenhetens boja. Ehuru berr Des Tournels gränslösa sorg förmildrades af Berthas omsorger, var det likväl hon: sjelf, som drog den största vinsten deraf. Uti det dagliga fuligörandet af det. uppdrag, som hon hade. emottagit, erfor hon ett slags inre tillfredsställelse, som, i början förvånade henne. Visst, hände det ännu ganska ofta, att hon hade utbrott, förorsakade af den upproriska ande, som knotade och rörde, sig på djupet af hennes varelse; men hon kufvade den småningom med allt mindre häftiga och smärtsamma bemödanden, Hon hade lofvat att helga sig åt detta goda verk, hon omfattade. det med största ifver, och de hårdaste; kantigheterna i hennes lynne jemnaues småningom, en och en, under det ihärdiga arbetet af hennes vilja, likt qvistarna i, en ekplanka, under hyfvelns: trägna rörelser. Hon; anade icke ännu. den. hädangångias fromma list, som anvisade henne,en far ati trösta, då det i stället gällde en dotter att rädda. Mera klarseende, skulle Bertha varit mindre beredvillig att ge akt. på sig sjelf, non skulle mera ohejdadt lössläppt sin häftignet och ,sina naturliga. böjelser. Emellertid, ehuru märkbar den förändring in var, ;som man varsegblef hos henne, var den ,äpnu. icke så. fullkomlig, att det Stilla Vattnet, förtjenade att mista detta sitt binamn. Huru många. timmar tillbragte hon icke, unler skuggan af den gamla almen, ensam med ig sjelf och med rörelser, dem hon ej mera ville , underkasta sig, men som plågade henne stundeligenl, Hon. wille-bekämpa. häftigheten, i