Aftonbladet – 25 april 1860, sida 1

rt SN två år ihågkomma dem, som ganska mycket intresserat henne. Allt halkade förbi denna glädtiga och sköna flicka, liksom regnet förbi den hvita, sammetslena liljan. En gammal kemist, vän till herr Des Tournels och som ofta besökte: honom, sade på sitt vetenskapliga språk om Lucile: att hon var eldfast mot olyckan,. Det var ett faktum, att man aldrig sett henne gråta längre än fem minuter, och vid den, bittraste af hennes barnasorger gnuggade hon genast ögonen och spräng sin väg, lemnande efter sig det muntra genljudet af ett klingande skratt, hvilket var lifligare och friskare än sången af en bofink. Den enda varelse, för hvilken hon hyste en djup och beständig ömhet, var Bertha. Bertha kunde plåga henne, men Lucile tyckte ändock alltid att.:hon var god. Det var vid sådana tillfällen icke värdt att försöka taga Luciles försvar, ty då blef hon mycket förtörnad. Bertha afgudade äfven Lucile, och ehuru hon sjelf: icke.skonade henne för .hvarken snäsor eller nycker, tålde hon likväl icke att någon annan plågade henne. Ibland hände KR vå Berttia, oe var mera sluten och isolerad, utan något upptänkligt skäl öfvergaf de lekar, med hvilka Lucite a hennes: små -lekkamrater sysselsatte : sig och drog sig tillbaka i ett dystert hörn af trädgården. Om då Tucile, efter att ändtligen hafva fått reda på henne, förvånad frågade efter orsaken, sade Bertha, i det hon med hårdhet stötte henne ifrån sig: Hvad bryr du dig om att leka med mig, då du kan hafva roligt mig förutan.. Ehuru de båda: systrarnas uppfostran till alla delar varit lika cch ledd IP samma lärare, kunde, de icke på långt när på samma: sätt uppfatta samma böcker. . Den lektyr, . som hos Lucile endast hade framkallat; .en. flyktig sorgsenhet, — bortdunstande i några tårar, hade deremot hos Bertha .qvarlemnat spår, dem. man efter långa mellantider återfann. Hon intresserade sig lika. djupt för historiska som. för dik