Aftonbladet – 25 april 1860, sida 1

tydligt större summa än eljest; man underlät icke att göra det slösaktiga barnet uppmärksamt derpå, men hon lät dock icke rätta sig deraf. En gång, då -hön förlorat tålamodet öfver dessa anmärkningar, frågade hon sin far: Ha då utgifterna öfverstigit inkomsterna ? — Nej, visst ickel svarade denne. Nå, hvarföre då så mycken hushållning? återtog hon. När man kände dessa båda systrar, kunde man ieke fatta att de hade samma föräldrar och att de erhållit samma uppfostran. Luciles jemna och lugna lynne förnekade sig aldrig; man återfann henne om hösten sådan som man sett henne om våren, frisk, leende och glad, lik en Aprilmorgon. Hon var fortfärdig, flitig och tjenstaktig; hennes röst, hennes lätta och snabba gång, .hennes smålöje, det älskvärda, intagande och öppenhjertiga i bennes sätt, allt vittnade .genast att hon kände sig lycklig af att lefva, och detta första intryck af henne jäfvades icke sedermera. Hon var alltid och emot alla god; hon egde den sällsamma konsten ätt utan svårighet finna den goda sidan af tingen och att ställa de obehagligaste saker till. rätta; hos henne var det likväl icke konst, det var naturen som talade och som åstadkom allt detta. Den enda:sak, som en intresserad betraktare kunnat hafva att anmärka i denna samling af älskvärda egenskaper, var måbända någonting trivialt, hyarigenom hon äfven i det fallet fullkomligt ; skilde sig ifrån sin syster. Den bjertliga förtrolighet, ja till: och med vänskap,: hvarmed.Lucile emottog personer, utgjorde likväl ieke någon säker eller varaktig grund att bygga på, ty när dörren stängdes tänkte hön kanske icke mycket mera på dem, och. när de. farit, så: hade hon glömt dem. Dock imå ingen: derföre tro, att uttrycken af hennes känslor helt och hållet voro, utan mening; men; de, intryck, som, beberrskade henne, voro flyktiga och lemnade både uti hennes hjerta och minne så föga spår efter sig, att let je) var .utan mycken ansträngning , som non Jygkades att efter, en frånvaro af ettjeller