Benjatniny hennes älsklingsbarn:Den plötsliga upptäekten af detta företräde, underen svår sjukdom, i hvilken han var på väg att dö, hade smärtat — ja på sitt sätt förkrossat henne i-det innersta af hennes väsende;Och bon-blef, i dikhetmed qvinnan i-evangeliet, stråffad derför, att hon ända från hans spidäste bärfidom visat bonom den mest uteslutande ömhet, hvilken slutligen förmådde henne att samtycka till hans aflägsnande, från hemmet. Sorgen. öfver Jeans-död. gränsade, till. förtviflan;-denhon-likväl, påsdetden: ej skulle stiga till -någon fruktansvärd höjd; sökte bekämpa. Derma ständiga sörg fick et till: ökning vid den tanken, :att om hon hadeälskat sin son mindre, hade hon icke dömt sig sjelf ätt e hönom inträda på en bana, som ej allenåst skilde dem iffån hvarandra, utan ock utsatte honom för tusende faror. Äfven herr Des Tournels fadersstolthet var i hemlighet träffad af detta slag, och likväl utgöt sig ständigt hans redliga, goda och älskånde hjerta i de bästa tröstegrunder. Hon upprätthölls och stärktes då ögonblickligen deraf — men såret vär alltid lika:friskt; och -våldsamhetenaf: hennes: betnödanden påskyndade bennes steg till grafven. Vid sin makas död hadehr Des Tournels redan i tio år varit bosatt i Paris, och hans båda döttrar. voro då giftvuxna. Lucile, den äldsta, var. nära tjugo år; Bertba något mer än aderton. Luciles hår var: mörkt; Berthas ljust kastaniebrunt, som framåt tinningarna gickien skiftning liknande. guld. Båda-två voro des långa och smärta, men det var; också den: enda likhet man kunde upptäcka dem emellan. Skilda i ålder endast geno a ett och ett halft år, liknade deras lif tvenne bäckar, hvilka, utsprungba från samma källa, genomflyta samma fält. Med samma ömhet hade de blifvit vårdade; och det fanns icke en sorg, ett nöje, ett upptåg, en lustfärd eller ett arbete, som--de icke bade delat... Emellan sina.bådardöttrar. hade fru. Des. Tournels med största samvetsgrannhet hållit jemnvigten; oecb om-Lucilej hoppades att så var, så gick Bertha ännu längre, ty