Aftonbladet – 23 april 1860, sida 2

TG IANYSRGRD, Hej Pre PIN ILLRN, BILUS 4. åå S SAT land, hvars flesta stater ega en i afseende på den kyrkliga bekännelsen blandad befolkning, ha isynnerhet de här ofvan antydda medgifvanden åstadkommit mycket ondt; och man har med skäl påstått, att den olycksaliga svaghet, som förlamar det germaniska folkets utveckling, måste till en stor del tillskrifvas romerska kyrkans öfverdrifna och likväl af furstarne tillfredsställda anspråk. Huruledes Österrike, i valet emellan det katolska presterskapets understöd och folkets tillgifvenhet, föredrog det förra, är allmänt bekant, och huru det beseglade detta val genom ettkonkordat,somi äfverlemnade alla undersåtarnes samveten och själar klafbundna i Roms händer. Tvenne mindre sydtyska stater, Wärtemberg och Baden. ha beklagligen bäruti följt Österrikes exempel. I Juni månad förlidet år afslöt storhertigen af Baden, utan att rådtråga sina ständer, med romerska stolen ett konkordat, hvarigenom till påfven och dennes ombud, den badiske erkebiskopen, uppgafs all den samvetsfrihet, hvaraf de protestantiska undersåtarne, hvilka likväl. utgöra en tredjedel af befolkningen, hittills varit i besittning. Undervisningsväsendet, ifrån folkskolan ända upp till universiteterna, ja till och med enskilda uppfostringsanstalter, ställdes helt och hållet under den allrådande erkebiskopen i Freyburg, hvilken sålunda fick ta hand om det lägre katolska presterskapets rättigheter, likasom om de protestantiska lekmännens. Öfver såväl undervisning som uppfostran? — heter det i konxordatet — uti alla offentliga och enskilda skolor skall ban vaka, styra och råda?. Vidare stadgas, att alla lärare, som i dessa gymnasier. och lycger utöfva undervisningskallet, skola utses bland katolska män? Lyckligtvis anvisade Badens konstitution ett sätt att på fredlig väg tillbakavisa denna vidunderliga inkräktning. Folkopinionen har vadit så stark, att den minister, som afslutat lenna traktat med romerska hofvet (hr von Berckheim), nödgades lemna sin plats. Kamnaren har förklarat, att ehuru den vill att -omersk-katolska kyrkan skall åtnjuta alla de ättigheter och privilegier, som äro förenliga ned statens väl, så kan likväl konkordatet, såsom afslutadt utan riksdagens vetskap och samtycke, icke anses bindande hvarken för len storhertigliga regeringen eller för nationen. Storhertigen. har nu gifvit vika och i att särskildt manifest lofvat, att berörde ärende skall laglig. n sanktioneras af den konstitutionella myndigheten. Att emellertid. kammaren aldrig kommer att gifva denna ?lagliga sanktion?,åt konkordatet i dess nuvarande skick, det har den redan ganska bestämdt tillkännagifvit, och detta inses ganska väl af storhertigen och det ultramontanska partiet. Baden har sålunda frigjort sig från denna servila liga, hvaruppå uUsterrike grundat sina förhoppningar om herravälde i Tyskland och inflytande inom Europa. I anledning af detta resultat anställer Times i sitt sednast hitkomna nummer af den 13 dennes följande betraktelser öfver Österrikes kyrkliga och politiska ställning: Denna lärom är väl värd att lägga på minnet. Den visar huru ytterst kraftlöst och förnött Österrike blifvit, och huru föga vi kunna räkna på att denna makt skall förmå göra verlden ns den tjensten att försvara sig sjelf. Vi anderskatta ingalunda i allmänhet vidskepelsens makt såsom ett material för en samvetslög statskonst. Vidskepelsen, ehuru i sig sjelf någonting lågt, utgör likväl en styrka för dem som förstå begagna sig deraf; men det måste vara vidskepelsen hos massorna, icke en fanatism hos några få. I Österrike befinner sig vidskepelsen hos de styrande, sunda förnuftet deremot hos folket. Så svag och bruten .som denna stat nu är, tror den likväl sin. politiska uppgift vara att bringa så mycket af Tyskland, som följer dess inflytelse, till en död enformighet, och att nu kunna åstadkomma hvad den icke. skulle förmå göra, äfven om dess furstar vore eröfrare, dess krigshärar segerrika, dess folk lojalt och dess finanser blomstrande, När det vid Solferino gifna slaget hade sönderbrutit. denna stora bildstod af koppar och lera, försäkrade man, att Österrike hade insett sina vägars villa och stode i begrepp att inträda på reformernas bana. Denna försäkran upptogs med välvilja, emedan man il. hela Europa insåg, att densamma, i fall den uppfylldes, måste återgifva Ungern dess författning, göra ett slut på-alla kostsamma ita lienska förvecklingar, förändra den österrikiska politiken på förbundsdagen samt förmå alla dessa småfurstar, som tagit Österrike till mönster och förlita sig på denna makt, till att ej längre sätta all sin förtröstan på förbundets styrka, utan söka att sjelfva styra med vishet och liberalitet. Ingenting af allt detta har emellertid inträffat. Grefve Rech: berg tillhör denna skola af statsmän, som bringar riken på fall. Kejsaren är en fanatiker, men som icke ens eger denna energi, som fanatismen vanligen ingifver. Han tror på konkordater, kanske ock på bannlysningar — dessa fogelskrämmor från en förgången tid, och hvilka icke ens.då förmådde någonting emot män af karaktersstyrka. Han synes icke komma ihåg att då S:t Peter började svärja och förbanna, så var han mest felaktig och fick snart tillfälle att bittert gråta. Kejsaren är å vek själ, ställd midt ibland hårda förhållanden. Det är klart, att det ligger uti Tysklands och hela det fredsälskande Europas intresse att den stora tyska nationen må samla sig under en anna: fana och se sig om efter ett annat hufvud för sin politik. EN Statsutskottet har i dag in Ppleno begynt handläggningen af 6:te hufvudtiteln (civildepartementet), och lär större delen af förmiad. dagens sammanträde upptagits af öfyerläggning angående statistiska centralbyrån, men utgiftsafdelningens förslag i denna del slötligen Milan DD FED PR ntftring med TRA sms