Aftonbladet – 23 april 1860, sida 2

mauUska vagen. Man hyser har allmant den förhoppningen att detta kommer att ske, i likhet med England och Preussen, till Schweizs förmån. Allmänna opinionen är här enhälligt stämd för Schweiz. Demokratien, som med det lifligaste deltagande följt Italiens först militäriska och sedan diplomatiska fälttåg mot dess talrika fiender, står i savoyiska frågan på Schweizs sida och yrkar att regeringen skall lägga sig ut för edsförbundets fördragsnessiga och garanterade rättigheter samt, på amma gång det försvarar Schweizs, äfven ärna Preussens och Tysklands intresse, hyilket härvidlag helt och hållet sammanfaller med det förra. Detta -är ingen öfverdrift. En blick på de liberala och demokratiska tidningarne är tillräcklig att visa denna riktning i den allmänna meningen. Hvad regeringens tendens angår, så är det säkert att den anser Schweiz reklamationer ättmätiga och ämnar vidtaga. mått och steg för att skaffa dem: tillfyllestgörelse. Meningarne äro blott skiljaktiga i afseende på sättet. Somliga af regeringens ledamöter vilja nemligen genast vidtaga energiska åtgärder i förening med England; andra åter anse det mer korrekt att först försöka åvägabringa en öfverenskommelse mellan samtliga garanterna af Wienerfördragen. Sist anförda åsigt har så tillvida segrat, som formella steg gjorts för att sondera de andra makternas sinnelag. Emellertid befinner Preussen sig i afseende på detta ärende på samma: linie med England, hvars politik tydligt nog förkunnades för Europa i det märkliga Russelska talet den 26 Mars. Begge yrka nemligen att Frankrike ej skall besätta de neutraliserade provinserna förr än öfverenskommelse är träftad. I detta hänseende ha de begge makternas framställningar äfven, att börja med, haft afsedd verkan; Frankrike har nemligen förklarat, att det tillsvidare icke skall besätta de neutraliserade provinserna. Deremot är visserligen föga utsigt att de bli afträdda till Schweiz. Skiljaktigheterna i åsigterna om vidden af de åtgärder, som böra tagas i afseende på Schweiz, ha framkallat ryktet om en ministerkris. Det sades att hr von Schleinitz skulle taga afsked, och härmed har den diplomatiska kåren varit starkt sysselsatt den sednaste veckan. Men ryktet har icke blifvit bekräftadt; så mycket kan jag bestämdt säga, att det icke står i något sammanhang med regeringens förslag om armåns förökning. Minsststra är nu öfverhufvud åter mera befästad. Den kris som armebetänkandet hotade att framkalla, synes h-fva vikit för en vändning, som varit gynsam för ministeren. Representanthusets kommission har väl, afvikande från det af regeringen afgifna lagförslaget, bestämt 2 år i stället för de yrkade 3, för långvarigheten af tjenstetid vid infanteriet, samt vid kavalleriet endast 3 år i stället för 4. Men man tror att uti kammaren en kompromiss; skall fillvägabringas, och att den skall bevilja de af regeringen begärda -penningemedlen för ett år. Debatterna skola i alls händelser draga långt ut på tiden, och jag skall hafva .god. tid att meddela er underrättelse om detta ärendes utgång. Ett för ministören ingalunda gynsamt intryck har framkallas af ett cirkulär från grefve Schwerin, inrikesministern, till provinsmyndigheterna, hväräti dessa uppfordras, att motarbeta den mot militärbetänkandet riktade orättfärdiga agitationen med alla lagliga medel. Ministerens organer hafva välsökt gifva cirkuläret den tydning, att detsämma blott åsyftade en inverkan på allmänna meningen för ätt beriktiga misstag. Uti ett annatland; Kvarest det byråkratiska godtycket icke så änge Varit rådande söm uti Preussen, skulle äfven. ett sådant cirkulär måhända synts mindre betänkligt. . Men annorlunda är förhållandet här, hvarest, alltsedan westfaliska konunpgadömet, myndigheterna blifvit alltför mycket instruerade till en bonapartistisk-polismässig bearbetning af den allmänna meningen. Dessa betänkligheter hade bordt afhålla grefve Sehwerin från att utfärda sitt cirkulär. Detsamma har svårligen gagnat ministåren, utom tvärtom betydligt skadat densamma, genom det intryck det framkallat. Ministårens smekmånad är öfverhufvud slut, och dess väg är beströdd med törnen, hvartill de europeiska förhållandenas svårigheter icke litet bidragit. Men allmänhetens odelade bifall har emellertid ministerens tyska politik skördat, isynnerhet dess uppträdande i den kurhessiska frågan. Såkernas ställning i Tyskland är, visserligen af den beskaffenhet, att man äfven här i det stora hela stannar vid den goda viljan och ej kan åstadkomma något vidare än kraftlösa protester. Den allmänna apati, som framkallt Europas vanmakt gentemot den franske autokratens alltmera konsiderationslösa framfart och vårt eget fäderneslands söndring äro i ett så starkt tilltagande, att flera patrioter hysa den tanken, att endast en stor europeisk stöt samt årslånga. nationalolyckor och förryck kunna framkalla en helsosam lyftning samt väcka någon hänförelse och benigenhet ill uppoffringar ilandet. Detta är idel sorgliga betraktelser, men jag måste såsom samvetsrann berättare skildra sakerna sådana, som de verkligen äro. Försköningar och utsmyckningar lända till föga gagn. Hvad de inre angelägenheterna beträffar, plåstra vi med två öppna sår, hvilkas läkanle icke kan snart emotses, nemligen bibenållandet af de förra reaktionära embetsmänven vid deras embeten, och det feodala her:ehusets oupplöslighet. Herr v. Vincke har rjort ett anlopp, för att utverka en förändring ve herrehuset, men han vann icke ens sitt get parti derför. Ett rykte är i omlopp, utt om herrehuset förkastar grundskatten, så skall ministåren å sin sida företaga en reform vf herrehuset. Men man kan med bestämdet förutse, att det ej skall komma derhän. Feodalpartiet är ännu för mäktigt och förtår att försvara sin ställning. Sd RDR RA