Aftonbladet – 21 april 1860, sida 3

hans jern, när det första gången utvalsas, ganska ofta faller sönder i små bitar, som afarbetarne måste upplockas och ånyo hopläggas för att åter sammanvällas och utvalsas. Hr —n synes vilja förbise att svensken fördenskull har en mycket ginare väg till målet, och alldeles icke behöfver eler ens kan begagna de engelska metoderna; att dessutom arbetslönerna hos oss ärö billigare, och slutligen att icke heller inrättningarne, hastigheten hos valsarne, tiden för tillverkningen m.m. äro desamma. Derefter yttrar br —n, att man på ett för plåttillverkning inrättadt valsverk ej kan skiftevis valsa räls, och att sådant ufrikes alltid finnes åtskildt. Detta påstående är emellertid stridande mot verkliga förhållandet. Såsom insändaren redan i sin förra uppsats den 13 sietl. Mars meddelat, valsas just vid Cron Avon i Wales skiftevis svenska statsbane-räls, grof jernplåt m. m. Så sker ock på många andra ställen i utlandet, och en berömd belgisk jernverksdirektör förordar uttryckligen såsom lämpligt och ekonomiskt fördelaktigt, att på sådant sätt kombinera tillverkningar, som med en och samma motor kunna vexelvis bedrifvas. Om för öfrigt en blifvande aspirant till ett statslån för anlägghing af ett alldeles nytt valsverk på samvete uppmanades besvara insändarens i Aftonbladet den 13 Mars framställda fråga om det nya valsverket är ämnadt endast för jernvägsmateriel, så skulle han troligen antingen, såsom hr —n nu gjort, undvika svaret, eller ock nödgas bekänna att sådant vore föga förenligt med klok omtanka. Hvad deremot angår hr —ns påstående att en lokomotivverkstad fordrar olika maskiner och en annan arbetspersonal, så har detta sin riktighet, ehuru blott till en del. Vissa arbetsmaskiner måste nemligen för lokomotivtillverkningen vara af särskild beskaffenhet, andra deremot kunna onekligen skiftevis begagnas för denna tillverkning och för vanlig maskintillverkning. När så är, skulle väl då något opraktiskt ligga deruti, att man uti en redan befintlig maskinverkstad, der utrymme förefunnes, anvisade en särskild plats åt dessa speciella arbetsmaskiner och deras arbetare, på samma gång man vid de redan befintliga maskinerna bedrefve alla de arbeten för 1okomotiver, som ej fordra särskilda medel? Insändaren kan ej inse detta. Tvärtom skulle ju derigenom, liksom genom ett förut befintligt jernverks apterande till rälsfabrikation, största delen af den höga anläggningskostnaden för en alldeles ny verkstad inbesparas! Vore något ondt deri? Säkerligen icke, så mycket mindre som öfverflödiga kapitaler i värt land, ifall. de funnes, nog ändå hade tusen tillfällen till nyttig användning, t. ex. för atidra lika patriotiska nya anläggningar. Skulle likväl hr —n, äfven när äldre verkstäder förändras? till lämplighet för jernvägsmateriel, vilja åtminstone försvara ordet ny?, så är sådant i och för sig oskadligt, men bevisar icke i förevarande fråga företridet af statslån. Vidare antager hr —n, att ingen förut befintlig verkstad kan komma att ändras, emedan den derigenom skulle upphöra för de ändamål, hvartill den är afsedd. Härtill må i första rummet svaras: Huru kan nu detta väcka bekymmer hos hr —n? I andra rummet erinras, att för egaren skulle tvärtom endast vinst vara att skörda derpå, emedan han väl icke nedlade sin gamla tillverkning, såsom hen ej af den nya kunde påräkna en större fördel. För-det tredje får insändaren ånyo påminna he —n derom, att väl ingen på allvar vill förkasta utvägen, att med jemförelsevis riga kostnad förändra eller utvidga en redan befintlig, och såsom hr —n sjelf säger, förut för en närbeslägtad fabrikation begagnad verkstad; äfvensom att väl ingen, äfven om han erhållit ett förmånligt statslån, skulle vara nog oförsigtig, att göra anläggningen endast för räls, tyres (hjulringar) och Jokomotiver, utan att han måste så inrätta sig, att han, om konjunkturen möjligen för begge delarne en vacker eller ful dag sloge om, må kunna i stället tilverka å ena sidan t. ex. plåt och den andra allehanda ångmaskiner m. m., och detta allt för att han icke med sina uteslutande nya verkstäder och sin stora skuld måtte stå der sjelf utesluten från hela sin timliga välfärd. Denna hans försigtighet är så mycket mera probabel, som ju ingen i verkligheten ännu på allvar försökt fördelen af att tillverka nu ifrågavarande jernvägsmateriel bär hemma i Sverge och af vårt värdefulla svenska jern. Om hr —n något vidsträcktare och ej blott till en viss grad kunde beqväma sig att medgifva riktigheten af antagandet, att den, som för första leveransen erhållit något förhöjdt pris, väl med öfverskottet blefve tvungen vidtaga förändringar i sina verkstäder för att kunna utföra hvad han sig åtagit, så kunde man komma till något resultat af hans polemik. Men hr —n har knappt gjort nämnde medgifvande innan han återtager det och anser troligt, att leverantören ändock nöjer sig med de inrättningar han har, Hvilketdera skall det nu vara? Insändaren förmodar dock, att hr —n ger företräde åt sitt sednare påstående? Det måtte vara ondt om bättre skäl, då man blott anser troligt, att kontraktorn med något förhöjda priser skall nöja sig med de inrättningar han bar, men antager som säkert att den, som på en gång får ettstort statslån, skall anlägga sina verkstäder fullkomliga och uteslutande för tillverkning af jernvägsmateriel, samt då han vidare antager patt staten, om den en gång börjar att betala förhöjda priser, har liksom gifvet på hand att äfven skydda den industri, som på grund af dylik premie uppstår,, men alldeles glömmer att den wdustriidkare, som af staten föranledts att genom skuldsättning för millioner inrätta verkstäder, hvilka ej fått göras lämpliga för annat än jernvägsmateriel, har vida sörre och mera ömmande anspråk på statens beskydd, i fall tiliverkningen möjligen och mot förmodar s ulie visa ig bli dyrare än den utländska! AN. Ja Ka SE RR Er