Aftonbladet – 20 april 1860, sida 1

och hvilken vi af medlidande släppt in. Jag skall straxt köra undan honom., Hör på, ropade hon i det bon uppsteg på en pall och ryckte den främmande i armen. Här finns folk som behöfver hvila sig. Du bar sofvit tillräckligt, tänker jag, och dagen gryr snart. Må Gud bistå dig på din vandring! Den, till hvilken dessa ord uttalades, upplyfte hufvudet, såg sig under tystnad omkring med vemodiga blickar, nedsteg ifrån spisen och gick ut. ; Knappt hade ban kommit öfver kojans trö skel, förr än han började skälfva af köld; han tog ett steg tillbaka, men dörren var redan stängd. Hen upplyfte ögonen mot himlen, svepte sira trasor omkring bröstet och gick derifrån. Just samma natt frös mer än en fogel ihjel i skogarne, och ingen med några menskliga känslor i behäll skulle ens velat köra ut sin bund. z Så kall var denna natt, då främlingen nödgades begifva sig ut ifrån krogen, emedan han icke hade råd att kosta på sig några kopek. Husvill irrade han nu omkring i en dyster skog, som hörde under godset Grawskoj. En af grefvinnans skogvaktare Märkte morgonen, derpå, uti snön, spår, som uppväckte hans pyfikenhet. Han följde dem ända in i skogen men for hastigt tillbaka med ett utrop af fasa. Vid foten af ett träd låg en man höljd i trasor. Han andades icke mer, hans ögon voro utstående, och då man såg hans halföppnade läppar, skulle man hafva kunnat tro att hans lif slocknat under ett leende. Skolmästare8; som i detsamma återkom från en by i grannskapet, stannade och igenkände sin fordne rival, Petter Abdiewitsch, samt betraktade sorgsen detta likbleka ansigte, som ännu tycktes le i döden; Hvad var väl orsaken till detta den stackars ryttmästarens sista leende? Måhända föresväfvade honom i bans sista ögonblick, då han kände döden nalkas, den tanken at han fick inslumra i den eviga sömnen på den mark, som tillhörde den qvinna, hvilken han så högt älskat — på Natbalias egor. Qr