Aftonbladet – 18 april 1860, sida 1

sin lycka, inträdde en ung man, utan att låta anmäla sig, eh ung man, som satte Petter i förvåning genom enkelheten i sin klidsel, ty han hade endast svarta kläder, en vårdslöst knuten svart halsduk och begagnade hvarken någon lysande väst, ej heller bröstnål med oäkta stenar uti eller förgyllda knapar. : : Han räckte förtroligt handen åt Nathalia och satte sig utan att blifva uppmanad dertill. Petter blef allt mer och mer förvånad. Grefvinnan tycktes ingalunda förtörnad öfver den nykomnesotvungna sätt att vara. -Hon tog enot honom med sitt allraälskligaste-småleende och helsade honom välkommen på franska. Petter hade med så mycken ifver vinnlagt g om att lära detta språk, att han slutligen rstod det, åtminstone till större delen. Grefvinnan erinrade sig icke mera att just hon sjelf öfvertalat honom att lära sig detsamma. vIlvarföre lemnade ni oss så tidigt i går? frågade hon det unga Petersburger-lejonet. Jag var sömnig,, svarade han: Hvilken ohyfsad karl! tänkte ryttmästaren för sig sjelf. E Men säg mig då, min frun, återtog den fremmande i det -han betraktade Petter från hufvudet till fötternå, hvarifrån förskrifver sigdetta vidunder? Den der? Han är en af mina beskedliga grannar på landet, en hederlig menniska för öfrigt, som jag tänker gifta bort. Med hvem då ? Jag vet icke så noga ännu, men det är föga mektpåliggande Vid dessa ord upphäfde ryttmästaren ett sönderslitande rop och upplyfiehastigt, med en vild åtbörd, sitt likbleka ansigte. Hvad i all verlden går det åt er?) frågade Nathalia ängsligt. , Ingenting, min fru — — — jag vet icke — — — jag ville — — — Och han flydde derifrån. fö Ve Samma afton emottog han en dryg räkning för sin vistelse på hotellet och lät spänna posthästar för sin telega. (Slutet följer.)