om. Ej mindre äD Vy, skeppund har dessutom gått till Gefle. Genom så god tillgång på elgkött, tro väl mänga att det är ganska godt om elgar. Långt derifrån -— en elg gör uppseende der han finns i skojen, emedan han synes bättre än en hare; dess djupa år snöa ej fort igen, och just derföre kan också hvärenda elg under denna snödigra vinter och vår fällas. Huru många sorh torde återstå till sommaren, får man väl se! Ej nog med vår förlust af dessa nyttiga djur; sjelfva jagten på dem, som är lika öfverallt, är så grym och upprörande, att jag ej förmår skildra den, mutan hänvisar blott till en beskrifning derom i ett bref från Ore i Dalarne till Fahlu Tidning, införd i Aftonbladet n:r 83. Många ohyggliga uppträden tilldraga sig, isynnerhet när tjufskyttarne länge förföljt och ändtligen fått det arma, utmattade Vjuret i sitt våld. Det är ej biett sägen; många kunna intyga, att det händer att elgen, då hans krafter äro alldeles uttömda, fal Jer på knä för tjufskyttarne; att han till och med ger ett sorgligt stönande läte, som ginge genom märg och ben på en menniska med känsla, men som ej det ringaste inverkar på dessa förhärtade; och när de omtala det, sker det vanligen under skryt öfwer. sin bragd. Är nu skogen för trång, der elgen bönfallande ligger framför dem, så slå de honom med skidstafvarne, tills det arma djuret vacklande kommit till ett ställe, som de finna passande för att slagta det, hvarvid ej sällan händer att de få djuret, innan lifvet ännu fl tt. På honorna är jagten nu den lättaste, emedan de äro drägtiga, tusga, och kunna ej stå ut med att länge släpa sig fram genom den djupa snön; med hvarje hona gå således 3 å 4 lif förlorade. Man bör likväl ej undra så mycket på länsmännen; hvem kan väl fordra, att de mot så liten vi dergällning, som lagen stadgar, skola våga sitt lif bland dessa bofvar, hvilzas öfvermod ej skyr något våld, och som håna både lagen och den låga plikten. En vanlig stöld straffas med flerdubbelt det stulnas värde, fängelse, straffarbete och fästning; men denna stöld, som sker från samhället, fäderneslandet, den straffas blott med låga böter och förhöjes ej heller, om stölden aldrig så många gånger föröfvas af samme tjuf, hvilket ock sker årligen. Skall förstörandet af dessa sköna och nyttiga dju få fortfara tills det är alldeles slut med dem? Skola wi ådraga oss djupt förakt hos utländningen derföre att de, som vederbör, känna afsky för besväret at! werka häremot? Och stå vi ej i något ansvar hos wåra efterkommande för detta missdåd? Om någo Andtligen skall göras för att rädda de få elgar, son återstå,:bör det sko mycket snart: hvarje ögonblick är dyrbart. sUnder denna för elgarne olycksdigra vinter hafv: le, för att undfly den ena fienden, t. ex. vargen sökt skydd hos den andre, menniskan, som har be Tönat deras förtroende med ett dödligt skott. Att elgen i sin nöd tager sin tillflykt till men niskan, är ej någon ovanlig händelse; men d Skaparen inlagt denna instinkt hos detta djur och e hos våra andra vilda djur, månne ej det är någo för menniskan att tänka på? Månne ej elgen är be stämd till husdjur? L—m. —