Aftonbladet – 17 april 1860, sida 1

na nan RA hafva vi dock, enär det, vid emottagandet derat den 29 Dec. förlidet år, kommit till vår kännedom, att förhandlingar på den nu församlade svenska riksdagen redan voro började, med afsigt att från dess sida inverka på Eders Majestäts beslut vid afgörandet af denna sak, ansett oss böra, så vidt möjligt, afvakta utgången af dessa den svenska representationens förhandlingar, innan vi i underdånighet begärde E. M:ts nådiga bestämmelser angående bifall till den norska regeringens hemställan. Ty väl är denna sak enligt vår öfvertygelse ett rent norskt ärende, såsom ensamt angående en förändring af bestämmelser i Norges grundlag, hvilka icke rättsligen beröra Sverges rikes ställning och rättigheter i den mellan rikena bestående förening, således somm vilkoren för denna äro genom riksakten bestämda; men oansedt detta, och oaktadt ett med denna vår öfvertygelse öfverensstämmande behandlingssätt af frågan förut i liknande fall varit i nåder vidtaget, nemligen då det 1854 af Storthinget fattade beslut om upphäfvande af ståthållareposten blef helt och hållet behandladt och afgjordt som ett uteslutande norskt ärende, hafva vi dock, i betraktande af E. M:ts ställning som konung i Sverge, ansett det riktigt, att icke utan nödtvång föranleda E. M. till, att under nu gifna förhållanden lemna något som helst beslut i saken från norsk sida, medan ännu på den svenska riksdagen förhandlingar pågingo om en underdånig adress till E. M., hvilken vi erfara nu vara beslutad. I det vi underdånigst framlägga denna sak till afgörande af E. M., som med sin höga öfverblick skall veta att afväga alla de förhållanden, hvilka dervid af E. M. kunna vara att taga i betraktande, finna vi oss — med den åsigt af saken, som vi ofvanföre hafva uttalat, — med den närmare utveckling för ögat, som den norska regeringens hemställan innehåller, och med den öfvertygelse, att meddelande eller nekande af nådigt bifall till Storthingets förr nämnda beslut kommer att från norsk sida få ett vigtigt inflytande på den af den svenska riksdagen väckta frågan om förnyad revision af de rörande rikenas förening gällande bestämmelser, — förpligtade, att i underdånighet tillstyrka E. M., att meddela nådig sanktion å Storthingets beslut. Denna sak uppskjutes. Fi; Då frågan ånyo företogs (den 4 April), afgaf statsrådet följande yttrande: Statsrådsafdelningens medlemmar vidhålla i underdånighet hvad de i statsråd den 24 förliden månad till protokollet yttrat och anhålla i öfverensstämmelse dermed om, att den norska regeringens underdåniga hemställan i det hela måtte blifva nådigt bifallen. Derest vid afgörandet af denna sak något afseende skulle fästas vid den från svensk sida under den sednaste tiden å bane bragta revisionen af unionsförhållandena, ansåg sig statsrådsafdelningen böra underdånigt uttala det som sin öfvertygelse, att, medan det från norsk sida alltid varit antaget, att en vidare utveckling af rikenas förening till gemensamt bästa på den bestående grundvalen skulle blifva vär sentligen underlättad just genom nådigt bifall till den här föreliggande underdåniga hemställan, är det så långt ifrån, att en sådan ut? veckling kan väntas befrämjad genom en motsatt utgång, att detta tvärtom högligen kan befaras skola i så fall verka hämmande under en längre framtid. : H. Maj:t behagade derefter tillkännagifva följande: Då H. Maj:t nu företager till slutligt afgörande i detta statsråd frågan om sanktion på det af Storthinget fattade beslut om ändring af 12 och 14 m. fl. i grundlagen, finner högstdensamme sig föranledd att förklara, att de af statsrådet uttalade åsigter om denna sak i allt väsentligt äro öfverensstämmande med H. Maj:ts egen uppfattning af dess betydelse och vigt för förhållandena i Norge och att H. Maj:t således gerna skulle ha gått Storthingets och statsrådets önskningar till mötes, om högstdensamme funnit tidpunkten dertillfigöfrigt lämplig. Emellertid kan H. Maj:t, efter den sednaste tidens erfarenheter, icke anse en sådan tidpunkt ännu vara förhanden, och medan högstdensamme derför anser sig böra afvakta en tjenligare tid för att då sjelf framlägga för Storthinget förslag till de här i fråga varande ändringarne i grundlagen, afkunnar H. Maj:t nu det beslutet: att Storthingets beslut af den 9 Dec. 1859 om ändring i grundlagens 8 12 m. fl. S5 icke sanktioneras, och att justitieoch polisdepartementet bemyndigas att derom meddela Storthinget underrättelse genom dess presidentskap. Den nörska pressen yttrar sig något olika med anledning af dessa handlingar. Christianiaposten och Aftenbladet göra sig till organer för den retade stämning, som redan var lalstrad genom åtskilliga uttalanden på sven ska riksdagen och, som synes ha blifvit i hög grad stegrad genom sanktionsvägran. Dessa blad vända sig med mycken skärpa mot de i Stockholm varande norska statsrådsledamöterna, hvilkas yttranden till protokollet man finner alltför färglösa och som man tycker borde ha sökt genomdrifva sanktions meddelande genom den bestämda förklaringen, att de i annat fall skulle afgå. Morgenbladet återigen uttrycker de mera sansades och politiskt tänkandes mening, och dess artiklar, ehuru bärande vittne om den allmänna miss-stämningen, utgå dock från det unionsvänliga sinnelag; hvilket är det enda, på hvilket man för framtiden kan bygga något hopp om uppnående af enighet och undanrödjande af de nuvarande misshälligheternas grunder och följder. Morgenbladet anser förebråelserna mot norska statsrådet vara alldeles oberättigade, emedan det fullgjort sin pligt på ett sätt, som väl till följd af olyckliga och för norrmännen oöfvervinnerliga hinder icke ledt till de önskade