Aftonbladet – 14 april 1860, sida 1

titet blod, af fruktan för en kongestion åt hjernan. Dagen derpå, då han nedsteg till grefvinnan med sin förbindning på den åderlåtna armen, sade han att han hade stött sig, och då han tilltalade henne, betraktade han henne med ett uttryck af svårmodighet och mildhet, som hon aldrig förr varseblifvit hos honom. Flera dagar förflöt , den ena den andra lik, hvarunder de fördrefvo tiden på det enda sätt som ryttmästaren kunde uppfinna. Än lät han Nathalia göra en längre utfart på släda, än hade han henne till att slå kana på slutningen af ett så kalladt montagne russe. Han hade till och med den glädjen att ledsaga henne på ännu en nattlig jagt; om aftnarne spelade han kort med henne eiler hörde han på när hon sjöng, Ett sådant lif var för honom idealet af mensklig lycka, och han ansåg Gravskojs slott, fält och skogar för ett jordiskt paradis. Men, ack! Dag efter dag förbleknade de nyhetens behag, som dessa landtliga sysselsättningar i början egt för grefvinnan, och dessa behag fördunklades allt mer och mer i hennes ögon. Hennes fåfängliga tankar åter vände tillbaka till deras rätta element. Tvennc oånger i veckan erhöll hon tidningar och bref från S:t Petersburg, och dessa bref, hvilka innehöllo långa beskrifningar öfver festerna i nufvudstaden, förorsakade henne ofta en liflig oro eller en bitter saknad. Hvilka baler! Hvilka middagsbjudningar! Och hon var icke der! Hvilka lysande fester, der andra fruntimmer usurperade det hedersrum, som till kom henne, och der de, som nyss lågo vid hennes fötter, icke längre tycktes komma ihåg henne! Jag måste dit! Jag måste resa, saoW hon. Det är tid på nul I Februari blef väderleken mildare. De nattliga jagterna erbjödo föga utsigter till att lyc.