Aftonbladet – 14 april 1860, sida 1

Jag säger hvad jag tänker. Är det möjligt! Store Gud! Jag försäkrar er heligt.n Huru! År det icke ett afskyvärdt skämt ? Det är så litet ett skämt, att, om ni vill följa mina råd, jag förbinder mig att skapa er en lycklig framtid. Ni, ni! Ah! Huru skulle ni kunna vilja ... utropade Petter, i det han föll på knä för grefvinnan. Stig upp! Hvilken dårskap! sade Nathalia, häpen öfver den extas, som påkommit ryttmästaren. Jag finner mig bäst så här. Men jag, jag är ganska missnöjd med att se er i denna ställnit g. Ryttmästaren steg upp under tystnad. Grefvinnan, som icke förstod anledningen till denna häftighet, insåg likväl att hon gjorde bäst uti att förkorta ett samtal, som åstadkom en så besynnerlig rörelse uti hennes känslige grannes hjerta. Hör pån, sade hon, vi skola icke mera tala om detta ämne så länge jag är här. Jag ämnar återvända till Petersburg till påsk, och då skall ni komma och helsa på mig der. Då är min sorgtid slut och jag blir då fri. Hvarföre tillade icke Nathalia att, på samma gång hon, aflade sin sorgdrägt, hon också skulle återtaga sitt vanliga lefnadssätt? Hvarföre sade hon icke, att hon hade för afsigt att höra sig om eller anförtro åt någon af sina vänner att uppsöka en ung, hederl g flicka, med någon förmögenhet, den hon sedermera ville göra till värdinna på Kostiukoff? Om den olycksaliga grefvinnan litet tydligare uttalat sin mening, skulle den stackars Petter icke hafva blifvit så förskräckligt orolig under hela aftonen och han skulle då icke hafva behöft att vid midnatten tillkalla Timotheus, för att låta tappa af sig en dryg qvan