Aftonbladet – 13 april 1860, sida 2

,Fryser ni icke? sade Petter till grefvinnan. Jag tycker att ni darrar. Nej, men jag vet icke hvad jag känner. Om ni vill sätta er bredvid mig, tror jag att det blifver bättre. Med största nöje, svarade Petter i det han flyttade sig öfver till baksätet, hvilket var så smalt att han nödgades sätta sig alldeles inpå grefvinnan, för att båda skulle få rum, Hvilken bebaglig plats för den lycklige Petter! I detta ögonblick skulle han icke hafva velat utbyta den emot ezarens tron! Han glömde skogen, jagten, vargarne, sin egendom Kostiukoft, Pauline och hela verlden, Plötsligt tindrade tvenne stora ögon i mörkret. Hvarken, ryttmästaren eller Nathalia märkte dem, men Timotheus, som icke hade samma anledning till tankspriddhet som ryttraästaren, vände sig till honom och sade i det han sagta vidrörde honom med piskskaftet: — Se åt höger. Petter, som blef uppväckt ur sina drömmerier, spratt till och skyndade sig att klämma på grisen för att få honom till att skrika, spände bössan och tog stöd emot sina knän. Trenne vargar hade rusat fram ur skogen och voro icke mer än omkring tjugo steg från påsen. Sel Se derb ropade grefvinnan glad. Inte så högt — — — för all del! . Ack! förlåt mig. Jag hade glömt edra order; men hvarföre skjuter ni icke? Se, nu springa de sin väg! Vargarne försvunno verkligen i det inre af skogen, liksom om de baft en aning om det försåt som var utsatt för dem. Petter, som var särdeles harmsen öfver sin otur såsom jägare, gjorde i temligen häftig ton sin glömska följeslägarinna förebråelser för det att hon genom sina rop kommit honom-att gå miste om ett grannt skott. .Om ni ännu en gång ernar tala så der högt, sade han, så