Aftonbladet – 12 april 1860, sida 1

Åh! var lugn för mig, och låt oss nu fara direkte till skogen. Jag ber er,, sade ryttmästaren, tala icke så högt, Vargarne hafva fin hörsel. Så glupska de än äro, fly de dock för det minsta buller. — Håll åt venster, Timotheus, och kör utmed dalgången. .tEr Godt! svarade Thimotheus. Natten var mörk. Månen, som var öfverböljd af tjocka skyar, visade sig endast såsom en smal och otydlig ljusstrimma på himlen. Hästarne sptungo raskt undan, och den frusna snön knarrade under deras hofvar. Inom få ögonblick var det lätta åkdonet redan långt ifrån slottet; midt på en ödslig slätt, hvarest man icke upptäckte något annat än här och der en jättestor gran, en blek björk eller ett busksnår. a Nathalia kunde icke undgå att, under den dystra nattens djupa tystnad, erfara en viss förskräckelse, och hon skulle kanske hafva afstått ifrån hela det djerfva äfventyret, om hon icke i detsamma kommit att tänka på Petersburgs salonger: Vid denna tanke upplifvades hennes mod. Hvilket nöje att, då hon snart iterigen der skulle uppträda, kunna berätta för sina vänner, inför en krets af förvekligade :sprättar och matta poeter, huru hen under en mörk vinternatt, ensam med Petter och Timotheus, vågat sig ut midt i skögen! Huru skulle hön icke då kunna skämta med sina tappra beundrare, hvilka, då de om aftnarna gingo till teatern eller på :böl, iåkttogo den största försigtighet för att icke få snufva! Med hvilken stolthet: skulle hon icke kunna blicka ved på hufvudstadens sjåpiga lejoninnor! Och huru. många vackra ädlingar skulle icke, vid åbörandet af hennes dramatiska berättelser, afundas den ryske ryttmästaren hans lott. Så tänkte Nathalia i sin fåfänga öch hoppet om en lysande framgång ingaf henne ett oförskräckt mod, (Forts. följer.)