Aftonbladet – 11 april 1860, sida 2

Jag lemnar er en stunds fribet,, sade hon, då de stigit upp från bordet. Jag har den vanan att efter middagen taga mig hvad italienarne kalla en sfesta, det vill säga hvila mig något litet. Kanhända brukar ni detsamma. Vi träffas sedan. Petter, som icke kände till den ljufva, italienska siestan eller österländningarnes kief, riktade sina steg mot den af slottets byggnader, som mest var i hans smak, nemligen stalIet. Under vägen dit träffade han på en li ten gubbe, klädd i en skinnfodrad öfverrock och med en mössa af bäfverskinn. Efter en ödmjuk helsning berättade denne att han var förvaltare på egendomen. i År ni född här i orten? frågade Petter. — Nej, jag härstammar från Curland, från en tysk slägt. Då hr grefven tog mig isin tjenst, gaf hån mig ett ryskt namn. Jag heter nu eodor Ivanowitsch. Nå väl, Feodor, kan jag få se edra hästar?, Det är ganska lätt; med er tillåtelse skall jag sjelf visa er dem. Ni bör veta att jag tjenat vid kavalleriet och att det gör mig ett stört nöje att se dessa ädla djur Ack, vi hafva ganska präktiga hästar här. Vet ni att grefvinnan har haft den artigheten att skänkå mig enaf dem ?x Den, som På morgonen var spänd för slädan 2 Alldeles. Den heter Herman. Ett vackert namn. t Det är en racchäst, knappt tre år gammal och ganska liflig. Säg mig, min vän, huru kau man vilja göra sig af med en sådan skatt? Då fru grefvinnan Kär så funnit för godt ... Meti vid första Kållimänträftandet!