Aftonbladet – 10 april 1860, sida 2

nu går jag med gladt mod och låter spänna för er vagn. En timma derefter hade Petter ledsagat grefvinnan ända till stora vägen och återvändt hem. På återvägen tog han fullt med snö i handen och gned sina brännheta tinningar dermed samt lade sig genast vid hemkomsten till sängs. Han hade legat en stund, utan att kunna få en blund i ögonen, då han plötsligt stördes af Prokop, som kom in. Hvad vill du ? utropade han otåligt. Skall jag icke servera er med ragöut? Drag åt h—e med ragdutn och hela din anrättning och låt mig få vara i fred! Men han skulle icke få någon ro, den stackars Petter. Knappt hade han åter lutat sig emot hufvudkudden, förrän han hörde ljudet af klingande bjellror. Han steg hastigt upp, sprang till fönstret och gick derefter med hbjertängslan ned, för att emottaga den person, som han i detta ögonblick minst af alla ville träffa, nemligen borgmästaren. God dag, god dag, min vänl utropade Tobias med ljudlig röst och omfamnade honom derpå hjertligt. En liten frisk vinter, en verklig Decemberköld. Jag fruktade att bli utaf med min näsa. Många helsningar ifrån min syster. Men, hvarföre stanna vihär ute? Låt oss gå in. Jag har en sådan bäftig hufvudvärkn, svarade Petter förlägen. Lägg ett omslag af bränvin på pannan; det är ett förträffligt botemedel. Men hvilken angenäm lukt här kännes! Har ni rökat med välluktande kryddor här i rummet? Nej, icke jag. Hvem då? Gissar ni icke? Jag har aldrig i mitt lif kunnat gissa gåtor! Nå väl, Tobias, en förnäm dam, som kört vilse, har varit här; hon reste nyss,