Aftonbladet – 10 april 1860, sida 2

AE AAA ERA den börjat. Tobias var särdeles missnöjd med ryttmästaren, hvilken han hade betraktat såsom sin blifvande systerson, och lät spänna för sin häst och återvände till staden, Tvenne dagar derefter reste Petter till Gravskoj och for förbi den gård, der Pauline bodde, utan att göra något besök derstädes. Grefvinnan bebodde ett af dessa stora gods, som czarerna fordom med så mycken frikostighet skänkte åt sina gunstlingar. En italiens arkitekt hade der uppbyggt en ståtlig byggnad i nyare stilen. För att pryda detta palats hade Italien tillsläppt sin marmor, Ural sitt guld och Venedig sina speglar, Ekar med tjocka stammar, granar och lönnar hade blifvit upptagna uti-de närgränsande skogatne och omplanterade omkring denna furstliga boning, En hög stenmur sträckte sig kring parken och trädgården, som var försedd med vidsträckta orangerier, ett fogelhus och en mängd byggnader för allehanda utländska djur; alltsammans vittnande om den mest kostsamma lyx. Då Petter fick se denna lysande boning, erinrade han sig hvad borgmästaren hade sagt. Hvad skall jag göra här? sade han till sig sjelf. Hvilken dårskap hänför mig? Månne icke jag, fattig stackare, gjorde klokare uti att återvända till min ringa fristad? I samma ögonblick hörde han en, röst som ropade honom vid namn. Det var denna samma röst, hvars melodiska klang utöfvat ett så mäktigt inflytande på honom. Petter Abdivitschl upprepade den tjusande rösten, Hvad, min fru! Ni här! Ute och åker, alldeles ensam med er kusk? . Förvånar det er? Jag kan icke tro mina ögon. äg (Forts. följer.)