Aftonbladet – 7 april 1860, sida 3

TT SOra OHOaRCSPLASES MAC eder 8 I a I föremå! för en kritiskvestetisk framställning, löper fara att af vännerna och beundrarne till Lienna underbara dikt blifva avälld i jJemnbredd med en lärgirig botanisk, son? obarmhertigt önderplockar en sällsynt praktullomma, för tt af dess pistiller, hosungskäril, blad och rötter kunna bestämma till hvad klaxs den Tnörer. . Kunna väl någonsin hans detaljbeskifJvingar hålla naturvännen skadeslös för den smärta denne måste känna öfver det sköna helas förstöring? Skall icke den goda, oförierf ade smaken. föredraga dess fulla, omer lelbara njutande framför hvarje förstörande kännedom om dess. inre sammansättning? Dessa frågor kan den,som vill förklara Midsommarnattsdrömmen, icke undgå att ställa :ill sig sjelf. Det finnes verkligen inom nawureng och konstens områden uppenbarelser, som verka på oss med det odelbara helas: -lementära välde, som framför. allt måste ses, öras och kännas. Det är den rena, oförfalskade naturkraftens skaparflägt, som här afvör allt; den, som känner dess närvaros tror sig icke behöfva någon förklaring; den, som icke beröres af denna fläkt, skulle icke kunna atta ens den bästa kommentator. Och att Shakespeares Midsommarnattsdröm har att tacka välljudets, det naiva känslouttryekets och den oändhgt fina, sinprika naturåskådningens elementära och all analys försmående välde för den förtrollande verkan, som detta stycke alltid utöfvat, det känner hvarje intelligent läsare bättre inom sig sjelf, än vi uti ord skulle kunna uttrycka det. Men det är också icke vår afsigt att sönderdela dikten, eller att qväfva den doftrika blomman under lärda notiser och kritiska upptäckter; snarare att, om möjligt, utspana den andliga tråd, som förertar dessa drömklikt omhvarandra. gycklande bilder till ett lefvande, organiskt helt, och att ifrån den fullt berättigade njutningen af enskilda skönheter komma fill en odelad och varaktig njutning af den underbara dikten, hvilken njutning hufvudsakligen betingas utaf en medveten, liflig vexelverkan mellan den skapande och erbjudande samt den reproducerande och emottagande anden; — åtminstone vilja vi försöka attleda läsaren på denna svåra stig. Det har aldrig undgått hvarken kommentatorer, läsare eller åskådare af denna dikt, att den icke, som möjligen de båda lustspelen Hvad ni vill och Som ni behagar,, har en nyck af händelsen att tacka för sin underbara benämning. Utur den Shakespeareska diktens annars solljusa verld inträda vi här midt ibland en älsklig dröms, i magiskt halfdunkel om hvarandra skymtande gestalter: Utef den klara, kraftfulla och djupt anlagda motivering, som utgör kännetecknet på de skapelser, hvilka hörstamma från skaldens blomstringsperiod, kan man knappest här och der tpptäcka ett ringa spår. Der de handlande personerna icke rent af äro lekbollar för högre makter, blifva de genom vansinnig, snabbt vexlande passion, nästan motståndslöst satta i rörelse. Det helas tyngdpunkt är helt och hållet, i motsats till uti skaldens öfriga stycken, undanryckt förnuftets lagar, liksom de menskliga känslornas inflytande. Allvarligt, ja, tragiskt anlagda motiver upplösa sig uti ett lustigt skämt, affekten förlorar sin makt, smärtan sin udd; medlidandet sin rörande kraft, och en uppsluppen, festlig stämning genomandas det hela. ; Vi skulle, äfven utan bestämdare antydningar, känna-på oss att dikten här rör sig på tt begränsadt område, att skalden således här försmår att, på det sätt som sedermera var honom eget, hålla spegeln framför det skapande och förstörande lifvet i hela dess nakna verklighet. Också öfver denna besynnera begränsnpings rätta natur tillåta talrika ydningar icke mera det ringaste tvifvel. iandlingen börjar med tillredelserna till ett li t bröllop; hela förvecklingen vänder sig ring en nyckfull, öfvermodig ungdoms:ks vexlande faser, utu hvilkens oroliga röm de deltagande vakna till den glada veriligheten af en säker besittning och en 1) ten njutning: ett tredubbelt bröllop, förhejrligadt af det gamla, lustiga Englands gea humor, utgör slutet på alltsammans, uch den, som ännu tviflar, bör utaf Pucks iIskliga slutlyckönskan ovedersögligt finna sig fvertygad om att vi helt enkelt hafva framtör oss ett tillfä lighetsstycke, ett af dessa draatiska festspel, som på Shakespeares tid aldrig fingo fattas: vid de förnäma slägternas familjefester. Det af koncepter och mytologiska anspelningar hvimlande språket, bildernas brokiga prakt, rimmets användande på alla ställen der handlingen höjer sig, påminner ännu alltid om skaldens ungdom. Några ställen visa ögonskenligt,. att den firade brudgummen icke blott var en gynnare, utan äfven en kännare af murnas verk, liksom äfven att drottningen sjelf, ller åtminstone benne mycket nära stående xersoner bevistade festen. Vi återkomma till våda dessa sannolikheter; här vilja vi först öra den korta påminnelse, att en skald, såi lan som Shakespeare, sannerligen icke i en vanlig, förnäm gynnares mun hade lagt den liktkonstens berömda apoteos, hvarmed Theeus Öppnar styckets. femte :kt. Men nu hänör också Meros, uti sin förteckning öfver tilen för uppståendet af skaldens verk, detta tycke till år 1598. Samma år firade Souhampton, Shakespeares hjertlige vän och furstigt frikostige gynnare, sitt bröllop. Det fatas således ieke sannolika skäl för Tiecks anagande, att detta tillfällighetsstyckenas sanna deal var ämnadt att, som ett oförgängligt ninne af bögsinnad vänskap, inbjuda till dubel glädje och hedersbetygelse. Flertalet af de ngelska kritikerna förlägga visserligen styckets ullbordande fyra år tillbaka; ja, Drake aner Midsommarnattsdrömmen, för det första erk uti hvilket Shakespeare, utan stöd af nåson främmande förebild, utvecklade hela krafen af sitt ungdomliga snille. Huru dermed ckså må vara, dramats tidiga författande och