Aftonbladet – 7 april 1860, sida 2

jen, som får lefva i hennes närhet, sade ryttmästaren för sig sjelf. Och en djup suck smög sig utur hans bröst. Mekaniskt nedsteg han utför trappan, öppnade förstuguporten och inandades med begärlighet den kalla nattluften, betraktade med vemod grefvinnans åkdon och gick sedan in i ett litet rum i flygeln, der han hade låtit bädda åt sig, glad vid tanken på att hans eget rum var upptaget af den beundransvärda Nathalia. Knappt häde han lagt sig förrän han hörde gårdshunden skälla. Den fördömda hunden; utropade han, han väcker henniel . Han ropade på sin betjent och befallde ho: nom att tysta det vaksamma djuret. — Ett ögonblick derefter gol tuppen. Nuj steg ban sjelf upp, tog tuppen i nacken och kramade honom så eftertryckligt, att det stackars djuret efter den betan aldrig kunde gala mer. Slutligen gick han in för att försöka sofva, men blef ännu mera orolig öfver det stoj, som grefvinnans kuskar åstadkommo, under det de pumpade vatten åt sina hästar. Han gick ånyo ut och skickade dem bort till den tillfrusna fiskdammen, der de nödgades sönderbryta isen för att få vatten. Hans ömhet och hans omsorger för hennes beqvämlighet voro så stora och ban plågades af en sådan oro, att om Nathalia skulle hafva tillbragt fjorton dagar uti hans boning, är det sannolikt att den stackars Petter till slut blifvit spritt galen. Innan hans sköna gäst skulle fara, ville han nödvändigt bjuda henne på frukost, På morgonen skickade han bud åt alla håll för att uppköpa allt hvad som kunde fås af villebråd, fisk och fina dryckesvaror. Omkring klockan 8 på morgonen var köket: fullproppadt, och den beskedlige Prokop ref sig bakom örat och