Aftonbladet – 7 april 1860, sida 2

betjenten, hvilken han fortfor att betrakta såsom en person af mycken betydenhet. Det är min betjent,, hviskade Nathalia, som slutligen märkte detta misstag. Förvirrad öfver sitt misstag, tog Petter från brickan en cigarrett, men bar sig så tafatt åt med den och bet så sönder den, att han fick största delen af tobaken, som den inneslöt, i strupen och höll på att storkna. Vänta litet, sade grefvinnan, jag ser att ni icke är van att röka sådana der cigarretter. Jag skall göra er en som är stadigare. Med dessa ord tog hon ett litet spanskt pappersblad, lade fin, gul tobak deruti, rullade den emellan sina vackra fingrar och lemnade den åt Petter, som häpnade öfver så mycket behag och så mycken godhet. Grefvinnans älskvärda och otvungna umgängessätt minskade likväl snart hans oro. Under det han drack tå och rökte, blef han småningom så djerf, att han vågade tala nästan lika ogeneradt med henne, som om han varit hos Elisabeth, och till och med att, enligt ryska bruket, kalla den förnäma damen från Petersburg helt enkelt vid hennes dopnamn. Jag måste tillstå att jag i början fann mig ganska besvärad inför er, ja jag kände mig så förlägen, att jag var likasom i ett febertillstånd. Och nu, Nathalia Alexandrowna, skulle ni kunna tro det, förefaller det mig precist som om jag hade känt er sedan lång tid tillbaka. Jag känner en verklig sympati för er. : Jag är förtjust deröfver,, sade grefvinnan leende. Ni bara gör narr af mig, kanske?x Hur kan ni tro något sådant! :Jag vet inte hvad jag skal!l tänka. Tänk att det är ganska illa gjordt af er att tvifla på mina vänskapliga känslor.