Aftonbladet – 5 april 1860, sida 2

Det är då snart inne, detta högtidliga ögonblick, uppenbarelsernas ögonblick, om jag skall tro din berättelse. Jag begifver mig till det ställe, som du-nyss omtalade för: mig. Kanhända skall jag likasom: min far också göra något märkvärdigt möte. I alla hätdelser skall denna promenad förströ mig. Utan att bestämdt våga tillstå det för sig sjelf, hade ryttmästaren. blifvit ganska bestört öfver Conrads berättelse, och hans sinne var, säsom det är fallet med nästan alla ryssar, böjdt för vidskepelse. Han påtog skyndsamt sina stora stöflor, satte en fårskinnsmössa på hufvudet, insvepte sig i sin pels och begaf sig i väg. Det var så kallt ute, att han måste gå fort för att hålla sig varm och dölja ensigtet uti vecken af sin kappa; stjernorna tindra e emellertid på himlahvalfvet och snön gnistrade på marken. O! I vinternätter, präktiga Decembernätter, jag älskar er med eder stjernbeströdda hbimmel, edra gnistrande isar och eder hemlighetsfulla tystnad. Då är fomiljefesternas tid, och det var under sådana nätter, som jag fordom återvände till mitt föräldrahem. Hvilken glädje då jag på långt afstånd varseblef spetsen af klockstapeln i byn, och när jag igenkände skogarne och min faders åkerfält! Herrliga Decembernatt, med hvilken annan nattskulle: man kunna jemnföra dig? Är det icke du, som på trädens grenar uppbänger dina RR sar af rimfrost och sprider öfver jordytan dina snödiamanter? Är det icke du som, lik en öm Moder, insveper nordens sköna tärnor uti mjuka pelsverk af mårdeller blåa. räfskihn? Petter, som under hela sitt lif aldrig hängifvit sig åt något poetiskt svärmeri, skulle knappt hafva kunnat fatta poesien af en temfare som föreföll honom allt kallare och allare, och af de snömassor, som vinden då 1då dref i ögonen på honom. Sedan ban