Aftonbladet – 5 april 1860, sida 1

ÖRE nere SNR SRA Rene nn enn grannarne borgmästaren när han skulle göra bröllop åt sin systerdotter. Tålamod, tålamod! svarade Tobias med vigtig min, det blir nog i sinom-tid, : Strax gingo de nitiska vännerna ur hus i hus och utspridde nyheten om att man gjorde utstyrseln i ordning, och att ryttmästaren om några dagar skulle föra Pauline till altaret. Emellertid började den unga flickan, som redan ansåg sig såsom Petters fästmö, att beklaga sig öfver hans dröjsmål, och stundom gret hon och anklagade honom derföre att han alltför sällan var hos henhe, eller atth n icke visade sig nog kärleksfull emot henne. Petter var och förblef passiv. Den sånningskärlek, hvarmed vi föresatt oss att berätta denna bistoria, nödgar oss bekänna, att den anspråkslöse egaren till Kostinkoff, som föreföll så blyg och som i den annars så skapsynta Elisabeths ögon tycktes så oerfaren, hade, under loppet af sin militäriska bana, mer än ett ömtåligt äfventyr. Han var van vid fruntimmernas suckar och stålsatt mot deras tårar. Pauline behagade honom, och han hade ingenting emot att gifta sig med henne, men icke utan hemgift, och han hade fattat det fasta beslut att, genom att envist framhärda i sin tystnad, förmå borgmästaren eller enkan att bestämdt på siffran uppgifva beloppet af hemgiften. Efter en af dessa utflykter till staden och ett litet gnabb med den nyckulla unga flickan, hade Petter en afton nyss återkommit hem. Det var i December månad, himlen var mulen och det snöade, Ryttmästaren befann sig ensam och hade högst ledsamt. Hvad skulle han företaga sig i sin enslighet? Han var icke van att arbeta och hade icke någon smak för läsning. Faderns bibliotek bestod endast af några gamla luntor, hvaraf blotta åsynen plågade hans nerver: ett sammandrag