Aftonbladet – 4 april 1860, sida 2

Du ser,, sade hon, vändande sig mot Pauline, att ryttmästaren icke har glömt o0ss. Pauline uppslog rädd sina ögon, betraktade Petter och hostade för att slippa: svara. Sade jag dig ickeatt han skulle komma? fortfor Elisabeth. Jo, min mor. , Din mor narrar dig aldrig. En annan gång bör du icke tvifla på hennes utsago. Jag skulle hafva kommit förr, stammade ryttmästaren, men jag visste icke om inte borgmästaren hade öfvertalat er att qvarstanna längre, hos honom. Min: kära granne, svarade enkan, dagen efter er afresa foro vi också hem, och morgon och afton hafva vi väntat er; men här på landet bry vi oss icke om några ceremonier, och då ni dessutom icke är någon fremling för oss, utan en vän, så ber jag er tillåta att jag återvänder till mitt arbetsfolk; ni får sällskap med min dotter. Jag hoppas att ni icke skall få allt för ledsamt tillsammans med henne. . Med dessa ord gick hon ut, sedan hon först skänkt ryttmästaren ett uppmuntrande, behag. ligt småleende. Sedan hon gått, kände sig både Petter och Pauline lika förlägna, utan att veta hvad de skulle säga; de betraktade hvarandra oroligt. Ryttmästaren; fingrade sina mustascher, och Pauline hostade, liksom om hon varit besvärad af bröstverk. Slutligen sökte den unga flickan att bryta denna plågsamma tystnad. Ni kan inte. föreställa er... sade-hon och tystnade. Ryttmästaren väntade att få höra slutet på denna fras, men den unga flickan förblef stäm. Hvad tänkte ni säga? frågade ryttmästaren.