Aftonbladet – 4 april 1860, sida 2

byggnad, taga de sin tillflygt till alla möjliga konster i sin klädsel, och en gång gifta, förorsaka de sina männer Gud vet icke allt hvad för bekymmer och förargelser. Det är sannt. Ja, det är sannt. Men mig skall. man åtminstone icke kunna anklaga att hafva brustit i mina moderliga pligter. Sjelf har jag ammat och uppfostrat min dotter. Jag har sett henne växa upp under mina ögon, och jag har icke ett ögonblick förlorat henne -ur sigte.. Om hon, efter en promenad, synts mig uttröttad, om hon haft ondt i hufvudet, har jag alltid varit närvarande för att vårda henne, gifva henne de läkemedel, hvaraf hon varit i behof, och för att vaka vid hennes säng, då min närvaro kunnat vara -henne till någon nytta. Se der huru man utvecklar både de fysiska krafterna och de moraliska egenskaperna hos ett barn. Det der är vida bättre för en flicka, än att gifva henne en pedantisk lärmästarinna, som lär henne att, som en papegoja, pladåra: Comment vous portez vous? Parlez-vous frangais? o. s. v. Men, se der är -hon, min lilla snälla Pauline. Det gör mig ett nöje att betrakta henne; det är mig lika kärt som om jag icke hade sett henne på en hel vecka.n Den unga flickan gick fram i salongen, småleende och rodnande, räckte blygt, nästan rädd handen åt Petter, och satte sig i soffan, under det hon med en behaglig ätbörd ordnade vecken på sin klädning. TI detta ögonblick sökte Petter förgäfves erinra sig några af de komplimenter, som brukades i garnisonsstäderna. Minnet svek honom, och förlägen öfver sin brist på samtalsämne, helsade han mycket tafatt på den ståtliga Pauline och tpeon stol utan att yttra ett ord. er et var den fyndiga -enkan, som först bröt tystnaden.