Aftonbladet – 4 april 1860, sida 1

vid ceremonier. Jag ber er, låt mig icke genera er. Hvad jag är glad att se er, och Pauline skall. blifva lika lycklig! Flera gånger har hon sagt till mig: Hvad gör han då, ryttmästaren, som inte kommer och helsar på oss. Han har säkert glömt bort oss, han, vår välgörare ...n Ack! Ni gör mid ledsen. Huru då? Jag, göra er ledsen; jag skulle förr, vilja dö. Jo, denna titel af välgörare passar i allmänhet bäst för gubbar, och jag tror mig ännu icke vara så lastgammal. Intet värre utropade Elisabeth leende, ni gjorde mig riktigt rädd. Jag tänkte vid mig sjelf: Är det möjligt att jag varit nog olycklig att såra en person, som är oss så kär! Se så, tillade hon, i det hon tog hans hand och ledde honom fram till soffan, sätt er der och förlåt mig om jag icke mottager er så väl som jag skulle önska. Jag är sysselsatt med reparationer och byggnadsarbeten; jag har så mycket bråk och bestyr, att jag är alldeles yr i hufvudet, och ingen har jag som kan hjelpa mig. Min man är död. Jag hade en son, som skulle hafva kunnat vara mig till stor nytta, och han har dött långt bort ifrån mig. Jag är ensam med min dotter, som lyckligtvis är en god flicka. Jag tackar hvarje dag försynen, som skänkt mig benne. Men Jåt oss tala om er. Säg mig, om ni har mindre bekymmer än jag. ; Mitt lif är ännu mera ensligt än edert, svarade ryttmästaren, och ni vet huru svårt det är att handskas med våra bönder; de äro så dumma och lata.n Det behöfver ni icke säga mig! Går någon enda dag förbi, tror ni, då jag icke är nödsakad att gifva mitt folk förebråelser. Och mitt eget tjenstefolk, hvilket följe! Hvilket