Aftonbladet – 2 april 1860, sida 2

mm —— En skiftrik bubbla liknar menskoanden Som Skaparn danat af Sin andas flägt Och har gjort fri, för att mot himlalanden Hon skulle höja sig i ljusets drägtÄr anden qvar, hon höjes och försvinner, Af längtan förd tillbaka till sin Far. on Hon speglar himlens ljus, hon ler och brinner; Men om för nära hon till stoftet hinner Då brister hon — ett töcken blott är qvar! sitt eget värde känner! Ve den, som ej Blott rusar vå ur nöjets nektarskål, Och aldrig tankens gudabåge spänner För något större, något högre mål. — Liksom ett irrbloss öfver träskets vatten Han fladdra skall, en skräck för vandrarns syn, Kring dolda mordet eller gömda skatter — Och aldrig kunna höja sig i natten Till stjernorna, som vinka ofvan skyn: Hell den, som lyst af himlens ljus och under, Går modigt ut i lifvets hårda strid! Om molnen skocka sig i blixt och dunder Han lefver ofvan dem — oeh der är frid. Du ser vid hafvet bur med fröjd och gamman Dess böljor fly mot horizontens. hamn, Till dess de smälta hop med himlaflamman: Så vilja vi ock gå framåt tillsamman, Tills himlaranden öppnar 055 Sin famn. En dunkel gåta blef 055. föreskrifven; Men ljus vi äfven fått till tydelsen, Och lycklig den, som af sin håg blef drifven Att forska djupt och tänka blott på den! — Om ock som telning han, från stammen vriden, Af stormen föres bort kring verlden all: Likt Arons staf han leda skall till friden Och stödja mången, vacklande i striden — Och i det sista grönska än han skall. När skall väl då den mörka gåtan tydas? Då när, en våg i evighetens haf, Vi dyna bort; då, när af blommor prydas Vid månens sken vår tysta, stilla graf. — Välan: än när den krossas harpan klingar, När stjernan sjunker blixtrar än dess brandSe, först när puppan brister, fjäriln svingar Sig skön och fri på nya, ljusa vingar THän, till sitt nya, ljusa fosterland. Edvard. ———— LL