Aftonbladet – 2 april 1860, sida 1

Stolt öfver det nya trespannet, körde Timotheus några timmar derefter fram till porten med ryttmästareas telega. Deine skulle resa, och borgmästaren, tillika med sin familj och några af hans vänner höllo på att taga afsked. Elisabeth; som dagen förut varit opasslig och derföre hållit sig påsittrum, kom nu äfven ned i salongen. För tjugonde gången förnyade hon sina tacksägelser till Petter; tilläfgande att hon sjelf och hennes dotter skulle göra sig skyldiga till den svartaste otacksamhet, om de någonsin kunde glömma derasg räddare. Ryttmästaren, som icke hade fått vältalighetens gåfva på sin lott, svarade på dessa ifriga försäkringar med en shop föråldrade komplimanger och utnötta fraser. Borgmästaren följde honom ända till vagnen, och i det han önnu en gång räckte honom hånden, sade han: Jeg hade mycken lust att tala med ermnågra uppriktiga öeh förroliga ord rörande en af mina lifligaste önskningar; men ——? nej, det får vara till en annan gång. Fatvöll Må himlen beskydda er! ; Timotheus gaf hästarne en klatseh, och så bar det af i sträckt galopp. Sakta, saktal ropade Tobias, men häns röst nådde icke mera den förnöjde kuskens öron, och telegan försvann inom några ögonblick ur håns åsyn. nn. Pauline qvarstod mycket länge vid fönstret, tankfullt bliekande utåt vägen, på hvilken den hade aflägsnat sig, som inom så kort tid på henne gjort ett så lifligt intryck. ;Hön stod försänk? i betraktelser ända till dess hennes mor, som värenhushållsaktig qvinna, påminde henne att hon borde aflägga