Aftonbladet – 31 mars 1860, sida 1

STOCKHOLM den 21 Mars. Telegrafen har i dag bragt den hugneliga nyheten, att påfven verkligen företagit sig att förkunna den stora bannlysningen öfver konung Victor Emanuel, öfver hans ministrar samt öfver alla dem, som med råd och dåd bidragit till Romagnas införlivande med Sardinien. Man hade trott, att Pius IX skulle låta det stanna vid blotta hotet, och att han skulle ha så mycken klokhet qvar att icke drifva saken till det yttersta. Men den Herren vill förgöra; slår han med blindhet! Vi ha, kallat underrättelsen om denna bannlysning hugnelig, icke derföre som skulle vi anse det såsom någonting uppbyggligt att man: i våra dagar kan tänka på att slunga kyrkans bannstråle mot en nation, utan derföre att detta steg måste ha vigtiga följder, derföre att påfveväldet derigenomvanmäktigt raseri riktar ett dödligt hugg åt sig sjelf. Denna banulysning blir utan den dermed afsedda verkan öfver hela Italien, och påfvemaktens anseende, om någonting deraf skulle återstå, undergräfves ohjelpligt. Pius IX:s fanatiska politik tan endast sluta med upprättandet af en italiensk nationalkyrka, som alldeles afskuddar sig det påfliga inflytandet. Det är naturligt, att bann-bullan icke erhåller det kungliga placet, utan hvilken den icke i Sardinien kan kungöras till efterrättelse. Långt ifrån att framkalla bedröfvelse, skall den i Norra Italien ge anledning till glädjeyttringar deröfver att brytningen med påfven nu är så fullständig som möjligt. Milano har redan anordnat en motdemonstration. På den dag, då bann-bullan der inträffar, ärnade stadens invånare föranstalta en stor illumination, för att Aerigenom uttrycka sin glädje. Sörsta delen af biskoparne och presterna skola bli Victor Emanuel trogna och bryta derigenom oåterkalleligt med påfvedömet. I Sardinien är skilsmässan från den heliga stolen redan förberedd genom vigtiga reformer i den kyrkliga lagstiftningen, och de liberala skola uppbjuda all sin förmåga att göra brytningen definitiv. Det återstår att se, hvad intryck det kommer att göra i Rom, när bannlysningen der högtidligen afkunnas, när Peterskyrkan klädes i svart, när alla munkordnar tåga dit i procession, kardinalerna der taga sitt säte, och: vid uttalande af bannlysningen ljusen släckas och Christusbilden öfvertäckes med sorgflor. Om påfvemakten redan i 13:de århundradet understundom kunde påträffa sådana furstar, hvilka såsom Phil:p den sköne, i stället för att krypa till korset, offentligen läto bränna upp den ena bapnlysningebullan efter den andra, så är det onekligen något naivt att tro sig i vårt århundrade kunna imponera genom eft sådänt från vatikanen uttaladt domslut. Den sednaste gången en sådan bannlysning blifvit utfärdad var den 11 Juni 1809, då Pius VII exkommunicerade Napoleon I, emedan furstarne ännu en gång böra lära sig, att de genom Christi lag äro underkastade vår tron och vår befallning, men hvilket endast hade till följd att Napoleon skickade åstad, tog påfver och satte honom i godt förvar. I den mot Victor Emanuel slungade bullan kommer naturligtvis Påfvens steg att närmare motiveras och man kan naturligtvis icke ännu känna dessrinnehåll. Deremot torde det intressera vära läsare att se det formulär, efter hvilket den stora bannlysningen i kyrkan afkunnas. Då vi öfversätta detta, från medeltiden härstammande formulär, ha vi sökt bevara hela dess ohyggliga kraft och originalitet. Emellertid ha vi underlåtit att öfversätta några ord, som för anständiga öron icke skulle taga sig rätt bra ut och som vi låta. qvarstå på den katolska kyrkans allting helgande lat:n. Bannlysningen afkunnas i följande ordalag: I den allsmäktige Gudens, Faderos, Sonens, den Helige Andes, de heliga kanoniska stad———TEERRTTIORAERDR