——— — L DRA qvarlefvorna efter gårdagens kalas, tog ifrån softan sin kappa, hvilken den fintlige betjenten begagnat till hufvudkudde och styrde kosan till stallet. Vid hans ankomst steg Timotheus yrvaken upp från den tomma spilta, hvarest han tillbragt natten. Nå, der har jag dig då ändtligen, din skälmp, sade Petter till honom, jag har icke sett dig sedan i går. Du ville väl imbilla mig alt du led at ditt fall, men det är ditt begär efter bränvin som gjort dig illamående. Det fattas blott att du, utom alla dina öfr ga ovanor, äfven börjar att blifva opålitlig.n Men. ryttmästaren vär icke långsint, och hans vrede kunde icke emotstå den oåtkomliga flegma, som hans kusk lade i dagen. Knappt hade han gjort honom dessa förebråelser, förrän han började efterhöra huru det var med hans hästar, och han frågade honom tillika, hvar man skulle kunna få köpa ett par sådana hästar som dem han önskade sig. Borgmästaren, svarade Timotheus, har ett par ypperliga hästar; men olyckligtvis vill han icke sälja dem. I detsamma inträdde borgmästaren i stallet. Han hade sökt upp sin gäst för att bjuda honom på frukost. När denna morgonsysselsättning var slutad — en förrättning, hvaråt den värde embetsmannen egnade en hel timma — återvände Petter till sitt rum för att kläda sig... kläda sig. Ack! sade ban, bvilket gyckell Jag, som satte min ära uti att alltid vara så ordentligt och snyggt klädd, Jag som utmärkte mig bland officerarne vid sqvadronen, derföre att min uniform alltid satt så väl och att alla mina uniformspersedlar voro 1 ett så utmärkt skick, att nu se mig nödsakad att spöka ut mig på detta sätt, så harmligt och försmädligtl Men öde ; om hela föregående dagen gyn