nyttiga och länge efterlängtade reformeri sina institutioner? Jo, derföre att svenskarne representeras till ena hälften af en mindre falang privilegierade embetsoch tjenstemän, som för ingen del önska några reformer, somm hafva i sin hand nycklarne till natiooens kassakistor, och som förty icke gerna vilja släppa makten ur sina händer. Hvarföre lägga dessa privilegierade herrar så ofantligt mycken vigt på att just i denna fråga vinna de tvenne valda ståndens bifall till ifrågavarande betänkande? Jo, de frukta att vår allernådigste konung i annat fall icke skall lyssna till deras beslut. Är derföre skäl att bondeståndet går deras önskningar härutinnan till mötes? Nej, visst icke. Då dessa tvenne första riksstånd i hvarje annan den obetydligaste fråga motsätta sig bondeståndets mest välgrunlade önskningar och beslut; så bör väl ock bondeståndet i denna fråga handla sjelfständigt och oberoende af alla slags impulser samt tillåta medstånden att jemväl härutinnan vara de beslutande. Huru hafva icke de ifrågavarande riksstånden redan vid innevarande riksdag kullvoterat de mest oskyldiga beslut, som inom bondeståndet nästan enhälligt fattats, angående t. ex. frågan om pastoraliernas utgörande under inträffande vakanser vid pastorater på landet, angående handelsfriheten samt tiden för auktioners hållande på landet med många flera af lika menlös beskaffenhet? Är det väl troligt att någon enda inom detta stånd väckt motion, med undantag af Nils Peterssons i Kalmar, angående humlestängerns, vinner bifall inom dessa båda riksstånd? Detta är åtminstone ganska tvifvelaktigt, såvida en slik motion åsyftar något, kvaraf bondeståndet företrädesvis anses hemta fördel. Om nu så är, kunna icke dessa omständigheter gifva skälig anledning till den förmodan, att något för våra ögon förborgadt intresse döljer sig under den ifver,hvarmed norska ståthållarefrågan bearbetas? Jag är åtminstone frestad att tro något ditåt, och blef i denna tro än mera stärkt af ett tal, iom jag hörde i går afton från en af demest konservativa ledamöter inom hela svenska representationen, en man, som under flera riksdagar varit den klippa, emot hvilken mingfaldiga, nyttiga lagförändrinrar strandat, men som nu med den utmärktaste vältalighet anslog på bondeståndets ömtåligaste sträng, nemligenfnatioaalkänslan. Hvad var det dessutom som på den enskildaksammankomsten i går afton så sårade ridderskapet och adelns närvarande ledamöter, att dessa i massa aflägsnade sig innan sammankomsten var halfliden? Jo, ingenting annat än den af en ledamot inom borgarståndet uttalade tanken, att adelsmännen skulle ega ett större intresse än öfriga svenska medborgare vid bibehållandet af den omtvistade Grundlovsparagrafen, enär en adelsman möjligen företrädesvis kunde hoppas att få bekläda en så vigtig förtroendepost. Jag vill ieke lika med en föregående talare klandra norrmännen för deras visade sjelfständighet, tvärtom beklagar jag oss svenskar, som äro fjettrade med sådana band i vår egen bristfälliga representation, att vi kunna, tvärtemot den stora allmänhetens önskaingar och behof, påläggas, snart sagdt, hvilka bördor som helst, utan utsigt att på fredlig väg förmå afkasta en enda af dessa bördor, vore den än aldrig så obillig eller orättvis. Ståndsbrodren Jonas Andersson har påpekat det oformliga i tillkomsten af tredje punkten ibetänkandet, och en reservant, Paul Hedström, har i denna del så slagit spiken på hufvudet, att man icke kan annat än deruti instämma, väl vetande att det hör till sällsyrtheterna, att utskotten i allmänhet framkomma med splitternya förslager, då allt hvad en motionär påfordrat blifvit helt och hållet underkändt. Tänk om det vid något tillfälle framdeles skblle falla de af en talare åberopade stormakterna in att i liqvid för någon vunnen eröfring skänka Sverge till någon grannstat, såsom, Danmark eller England, för att icke nämna den ännu farligare grannen i öster. Hvad skulle vi då sjelfva tycka härom? Skulle icke äfven vi i detta olyckliga fall utveckla samma tappra mod och sjelfförsvar som våra norska bröder? Mycket säkert. Man beskyller visserlig.n svenska folket för lojhet och att vara undfallande; men om detta folk hotades af någon ögonskenlig fara för sitt sjelfbestånd, så är det temligen säkert, att det skulle utveckla lika mycket mod och beslutsamhet som dess fäder. Om svenska folket icke dessmindre, genom våldets öfvermakt, dukade under i striden, men vid fredsslutet betingade sig en konstitution, likartad den norska — hvad skulle vi säga, om den stat, med hvilken vi kunde komma att blifva förenade, sökte lägga hinder i vägen för de lagstiftningsåtgärder, som vi ss förbehållit? Sannolikt skulle vi med en mun påstå att en så beskaffad inblandning i våra egna angelägenheter vore obehörig och i sjelfva verket utsjorde en ytterligare kraftyttriog af våldets makt. Det är under sådan förutsättniog jag hemställer om let icke kunde vara skäl att vi åtminstone inom detta stånd betänkte oss tvenne gånger innan vi stifta lasar, som, mot oss sjelfva tillämpade, skola blifva stämplade med orättvisans prägel. Lynnet hos de flesta civiliserade nationer har inder den närvarande tiden tagit en helt annan rikting. DD. eröfringar, som nu göras på krigisk väg, inses stridande mot folkens frioch rättigheter, men itgöra målet för herrsklystna monarkers dynastiska ntressen. Det torde derföre åligga oss att innehålla ned sådana beslut, som kunna på förhand binda oss senom uttalande af några mer eller mindre frihetsientliga opinioner. Det är i anledning häraf som jag kommer attröta för afslag på tredje punkten i betänkandet. Flera ledamöter instämde. (Forts.) ssd fir Yaterinriniknittnindamne