som sades och skrattade emellanåt, utan att man kunde gissa hvaråt. v Pauline, som den der dagen lifvades af en hemlig önskan att behaga, var så vacker, att hennes olyckliga kusiner bredvid henne föreföllo ännu fulare än vanligt. Hon hade tagit på sig sin vackraste klädning, en musslinsklädning; som var mycket urringad kring halsen, en omständighet, hvilken skolmästaren besjungit i ett högst artigt qväde. Petter hade icke, såsom hans rival, några anlag för poesi, men han kunde icke utan den lifligaste hänryckning betrakta den unga flickans bländhvita axlar och behagliga växt. Huru har ni sofvit i natt? frågade hon blygt. Förträftligt. Det gör mig ett nöje att höra... Jag, jag har icke kunnat sofva alls. Kanske till följd af den förskräckelse ni erfor i går? Nej.:. Denna förskräckelse var icke af lång varaktighet, Jag fruktar blott att jag icke så mycket som jag bordt tackat er för den uppoffring ni visade ,Hvilken uppoffring? Blottställde ni icke i går ert lif för att rädda oss? Jag ber er tusen gånger! Jag fullgjorde ju blott en mensklig pligt. Och ni skulle hafva uppfyllt samma pligt emot hvilken annan som helst? stammade Pauline med orolig röst. Ja visst. Det är naturefis lag, det är Guds lag, som befaller oss att bispringa våra likar., Således, återtog den unga flickan i det hon rodnade, skulle ni hafva handlat på samma sätt för hvarje annan person än min mor. och mig ? Utan tvifvel. När jag sade åt kusken: den der vagnen är i fara att välta och nedstörta i bråddjupet, skynda pål bade jag icke