Öfverläggningarne angående norska frågan. Bondeståndet. (Forts. från gårdagsbl.) Johannes Andersson ville bifatla, emedan ma vändt sig till K. M:t, hvilken är gemensam reger och således väl icke lärer upderlåta att vidtaga d mått och steg, som finnas gagneliga för Sverges oc Norges gemensamma bästa samt med omsorg tillse att dess förenade undersåter icke förnärma hvarar dra, utan mer och mer befästa föreningsförbundet. Nyqvist hade i utskottet tillhört pluraliteten utor i den punkt, mot hvilken han reserverat sig. I frå gan om hr Ribbings motion borde utskottet ha kon mit till annan slutsats, och ville derföre återremis: I öfrigt ville han bifalla utskottets förslag, ty v komma icke på ren fot med norrmännen, om vi ick handla emot dem på annat sätt, än vi hittills gjor Äfven motiveringen ville han bifalla, ty utskottet ha de icke begagnat så stötande uttryck, att icke nori männen kunna tsla vid dem. Likväl ville han ick heller motsätta sig antagandet af Nils Larssons för slag, eburu det icke uttalade hvad man egentlige vill. Öbom iistämde. Tjernlund ville, då frågan är att afgöra hvad son är rätt eller icke, att man icke skulle anse ena parten mer eller mindre ovänliga bemötande såsom någo skäl, långt mindre såsom något hufvudskäl. Sven skarne borde härvid vara så mycket försigtigare, son de göra sig till domare i egen sak. Låter man för vittriog berrska i sinnet, då man sätter sig till doms så är fara värdt att domen blifver att ångra. Mal måste icke glömma den domarereglen: domaren skal ke vara på någondera parten vred, förty vreder hindrar honom att han icke kan besinna hvac rätt är i saken, och borde detta blifva så mycke mera angeläget nu, så att icke norrmännens möjlig: fel skulle inverka på frågan om deras rätt och vå rätt, helst vi måste erkänna huru föga vi i allmän het äro i tillfälle att bedöma norrmännens beteende lå man hemtat sin kännedom blott ur svenska tid aingar, icke ur de norska. Huru mycket ett svenskt referat af norska saker är att lita på, det visar bäst ekonomiutskottets betänkande. Ett förslag var väckt hos Storthinget om ömsesidig verkställighet af do mar. Norrmännen hyste betänkligheter, som vort sanska naturliga. Så t. ex. eger Norge ansvariga examinerade och särskildt tillsatta sakförare vid hvarje domstol. För norrmännen är det jemförelse: vis föga säkert att i Sverge erhålla skickliga och på: litliga ombud, många andra skäl att förtiga. Mer innan norrmännen ingingo i pröfning af dessa skäl tillsågo de först huruvida förslagets antagande var förenirgen nödvändigt. Först sedan desett att så icke var, talade de om skälen eraot saken. En ivar, som icke vill vränga, ser häruti ett vackert drag af aktning mot unionen, men utskottet deremot klandrar norrmännen för det att de härutinnan skulle bafva andragit föreningen såsom ett skäl emot förslaget. Sådan är ärligheten hos de svenska källor. ur hvilka man hemtat kunskap om norrmänneuns beteende. Båda sidornas talare borde väl blifva hörda. Om man derjemte ihågkommer, att redan i början af föreningen de aristokratiska och konservativa tidningarne bearbetade det svenska missnöje, som möj: ligen kunde finnas deröfver att Norge ej blef en svensk provins, hånade de norska institutionerna och understödde regeringens försök år 1821 att öfverändakasta Norges fria författning, införa absolut veto i alla frågor och införa ärftlig adel med mera dylikt; att norrmännen då å sin sida blefvo misstänksar:ma mot svenska öfverhöghetsplaner, hvartill Carl Johans tal till Storthinget gåfvo rika anledningar, att denna misstänksamhet å norsk sida retades till det yttersta, då en svensk ståthållare i Kristiania kommenderade beväpnåd styrka mot befolkningen, derföre att den höjt leverop för sitt lands grundlag; att denna misstänksamhet slutligen gaf sig någon luft i handlingar af ovilja; att dessa handlingar, vrängda och vanställda af svenska konservativa tidningar, väckte förtrytsamhet och klander, stundom äfven af frisinnade tidningar, utan att Norges talan hördes; att mnorrmännens misstänksamhet från den stunden fick anledning att riktas mot hela svenska folket, och att numera ländernas ömsesidiga press tanklöst fortfarit att mera än !), sekel, biträdd af nationalfördomar och nationalfåfänga, väcka split och ocnighet mellan folken. Om man ihågkommer allt detta, så lärer man väl böra erkänna, att man ej är i tillfälle att opartiskt och med sakkännedom bedöma norrmännens beteende. Man talar om flaggan; hvem, som känner denna sak, kan på samvete neka norrmännens obestridliga, af Sverge medgifna rätt i denna fråga? Man talar om domars verkställighet, om transitorätt, om tullförhållanden. Jag frågar eder på samvete hvem af eder, som verkligen känner till fullo och kan bedöma dessa invecklade frågor, vågar förklara att norrmännen haft orätt, att de kunnat handla annorlunda, att han sjelf skulle handlat annorlunda? När norrmännens beteende ej har med förevarande fråga att skaffa, och när vi dessutom ej hört dem sjelfva försvara sig mot de tillmälen af svenska pressen och de rykten, på grund af hvilka ensamt vi skola döma, lärer väl norrmännens beteende i åtskilliga frågor — ett beteende, som åtminstone jag ej tilltror mig kunna bedöma, allraminst på förhanlenvarande skäl — icke böra tagas till grund för vårt beslut i dag. Tjernlund slöt sig till den af Nils Larsson uttalade mening. Ejerkander biföll betänkandet på de skäl Erik irsson redan uttalat. Oarl Anders Larsson från Östergötland. Jag tår icke och har aldrig stått i någon beröring med worrmän, kan således icke bedöma deras karakter, ch skulle icke öns till utseendet hafva känt någon n enda norrman, om jag icke idag händelsevis hade ått se den vidtberömde virtuosen Ole Bull, som yss var inne ech afhörde diskussionen i borgarestånlet. Det är således icke för annat än rättvisan i worska folkets beslut jag i denna fråga begärt ordet. )m ekonomiutskottets betänkande vinner rikets stänlers bifall, så anser jag detta vara liktydigt med utt ständerna ville säga till H. M:t konungen: Rikets tänder anse eders K. M:t vara alltför ung och oeraren för att rikets ständer må kunna tillåta eders S. M:t att på egen hand afgöra frågan angående tåthållareskapet i Norge! — Var derföre så alltför ådig och suspendera eders K. M:ts omdöme i denna ak, intilldess eders K. M:t får mottaga de beslut, en af rikets ständer önskade revisionskomiten kan omma att afgifva. — Då man nu känner att den nionskomit, som slutade sina arbeten 1844, icke nnu bringat frukten af sina bemödanden till allmänetens kunskap, och dessutom har sig något bekant m de flerflaldiga komiter i många andra riktninar, som på ständernas begäran blifvit nedsatta utan tt i mansåldrar lemna några resultater, så frestas an att tro, det yttrandet om ståthållarebeslutet kan etraktas lika med önskan om ett positivt afslag. Synbarligen hafva norrmännen länge varit betänkta å upp häfvandet af 14 i sin Grundlov, och vilja nu egagn a tillfället, vid en ny konungs uppstigande på :onen. att sätta denne fris innade och sjelfständige ma