till K. M:t i norska frågan, och har ståndet dervid antagit ett förslag n:r 3, som framlades af biskop Annerstedt och uppgafs vara af honom författadt gemensamt med några andra af det högvördiga ståndets medlemmar. Det öfverensstämde i hufvudsaken med det af adeln antagna, men hade undanröjt åtskilliga af de skrofligheter, med hvilka detta är behäftadt, särdeles i språkligt hänseende och i afseende på det logiska sammanhanget iuppställningen. Det karakteristiska i den debatt, som föregick ståndets beslut, var yttringariie af den ifver, med hvilken man från den högprelatensiska sidan, främst representerad af professor Lindgren, yrkade på skyndsamt afgörande, och i hvilket afseende man, likasom hr Printzenskjöld på riddarhuset, gick så långt, att man rent ut förklarade sig vilja långt hellre taga det förslag, hvars underhaltighet man erkände, än man ville riskera några dagars uppskof; och ståndet bestämde sig icke heller för den förbättrade redaktionen förr än åtskilliga ledamöter, och bland dem riksarkivarien Nordström, frambållit den omstärdigheten, att ett bifall till adelns förslag oföränd.adt alldeles icke gjorde det mer sannolikt, att detta skulle oförändradt antagas af de båda andra stånden. Anmärkningsvärdt var för öfrigt professor Lindgrens yttrande, att man borde gå till mötes regeringens önskan att snart få ärendet afgjordt. Det skulle utan tvifvel varit högst intressant, om den i grundlagarne så väl hemmastadde ledamoten behagat upplysa, hvad han vid detta tillfälle förstod med ordet regeringen. För så vidt viha oss bekant, finnes här landet, under de perioder, då konungen sjelf förer riksstyrelsen, icke någon annan regering äv konungen i statsrådet. Och vi må bekänna stt vi i det längsta betvifla, att denna regering — den enda landet känner — gifvit representationen några påstötningar i afseende på den större eller mindre skyndsamhet, med hvilken förevarande ärende borde behandlas. Sannolikare torde vara, att den lärde ledamotens uttryck var något oegentligt, och att han 1 sjelfva verket menade en eller annan konseljledamot. Är denna förmodan riktig, finer man sålunda, för såvidt eljest hr Lindsrens yttrande innebar någonting annat än en supposition, de nyss så neutrala statsrådsledamöterna nu i verksamhet att under hand medlela representanterna sin önskan om skyndsamhet med ärendet: afgörande! Karakteristisk var slutligen den sarkastiska betoning, med hvilken professor Lindgren an:ydde möjligheten deraf, att någon askrifkunnig ledamot af det fjerde ståndet äfven kunle få lust att framställa ett förslag. Det hade varit att önska, att rätt många af bondeståndets ledamöter åhört detta uttryck, som så målande angaf tonen bland de högvördige Här e a RT RR