Genom ett sällsamt sammanträffande var det nu icke blott De Martino, som välkornnade dessa landsflyktiga med den yttersta hjertlighet, erbjöd sig att medla för dem hos den romerska po1: lisen och bad dem att under tiden bo i farnesiska palatset (ambassadörens residens), utan äfven prins Petrulla, Neapels minister vid hofvet il Wien, och som händelsevis då befann sig i Rom, yttrade sig lika oförbehållsamt emot det blinda, sjelfförstörande system. som följdes af konungen och hans kamarilla; och under bela resan från Rom till Civita-Vecchia, då han befann sig i samma vagn med de landsflyktiga, yrkade han på nödvändigheten af att rädda riket genom antagandet af fria, representativa institutioner samt införandet af ett nytt samhällsskick; och allt detta med hela värmen och vältaligheten af en ultraliberal at det renaste vatten. Men det märkvärdigaste af allt återstår att förtälja. Båda dessa öppenhjertiga neapolitanska diplomater hade en enskild audiens hos påfven och talade för sina olyckliga landsmän. H. H. tvekade ej ett ögonblick att förklara sig vilja låta så många af dessa landsflyktiga, som det önskade, stanna gvar i Rom och lefva der oantastade, och några bland dem ha ock i följd häraf slagit ner sina bopålar i den eviga staden; men i anledning af detta nya prof på konungens våldsamma politik, granskade påfven i föga milda ordalag den neapolitanska regeringens hela handlingssätt, både under den förre och den nuvarande konungens tid. Han uttalade sin ofelbara mening derom, att Neapels bourboner i sanning vore alltför arga — en skamfläck för den monarkiska principen öfver ela verlden, sökande att bringa alla krönta hufvuden i vanrykte och att nedbryta kunglighetens byggnad öfver sina egna och sina grannars hufvuden,. Hvarföre — sade den helige fadern, som blef hetare i den mån an talade — hvarföre kan icke er konung, om han ej vill akta på mina ord, åtminstone följa mitt exempel? Se! här står jag, antallen från alla sidor, med tre af mina bästa provinser ryckta ifrån mig, med en kunglig vikarie mig påtrugad — här står jag, i spetsen för en upprorisk befolkning, en uppstudsig armå, öfvergifven af vänner, begabbad af fiender, ombedd att afsäga mig min verldsiga makt (det vill säga att begå ett sjelfmord), hotad med schismer, anfästad af uppresningar, kallad inför kongresser, förbjuden att sjelf hålla konseljer, med undersåtare, zom rynka på näsan åt mina cigarrer, försmå mina lotterisedlar, afvisa mina uppvördsmän — och har jag ändock icke fördrag med allt detta? Beder jag icke för mina fiender? Fördrager jag ej mina falska vänners kyssar? Hvarföre skulle icke er konung visa nåd emot dessa missledda män? Hvarföre skulle ban icke välsigna dem, som förbanna honom? o. 8. v. Dessa voro — med undantag möjligen af en och annan liten oriktighet, oskiljaktig från muntliga meddelanden och öfversättningar från ett främmande språk — påfvens ord, sådana de upprepades af neapolitanska diplomater för deras landsmän och af dessa för mig.n Samma tidnings korrespondent i Rom berättar derifrån följande karakteristiska aneklot: Då chefen för det s, k. palatsgardet (inalles 394 man med spel och befäl) markis Guglielmi häromdagen vände sig till påfven med anhållan om 19,000 piaster för truppens beklädning, blef svaret: Har ni frågat honom? Härmed menar påfven alltid Antonelli, på hvars ofelbarhet den helige fadern tror mera än på sin egen. Det har jag icke, ers helighet I sade markisen. Men huru?skall man dår, återtog påfven, ställa till med den saken? Då han får höra talas om att ge ut 19,000 piaster, kan ni väl begripa buru han skall rynka på näsan. — Men ers helighet. det är en oundgänglig utgift.,.— Det må väl vara, men ni vet huru föga öppen hans hand är, hur han kan pruta på en half bajocco (1 sk.) då landets väl står på spel. Men vi skola se till. Vi vilja tala :med honom så snart om möjligt. Vi få väl se hvad han vill göra för er; ty allt hvad han gör är väl gjordt. Sådant var samta!et, ord för ord. . Den 9 dennes, då franske ambassadören föreviste påfven en depesch, hvaruti kejsaren yttrar, att H. H. numera får sjelf sörja för sitt lands säkerhet, blef han mycket ond och svarade: Huru skall jag kunna sörja för mitt lands och min persons säkerhet? Tillåter man mig då att inkalla neapolitanarne? Hertigen af Grammont svarade, att kejsaren skulle vilja bemedla saken hos konungen af Neapel, så att dessa hjelptruppper skulle kunna inmarschera så fort som möjligt. Nu kunde påfven ej längre styra sin vrede, utan lade i berti gens hand ett bref, som han fått från konungen af Sardinien, hvarti denne ej mera talar om något vikariat, utan helt enkelt om en årlig tribut, samt tillägger, att närvaron af en enda neapolitansk soldat i Markerna skulle betraktas såsom en casus belli. Läs, sade påfven, läs, hr ambassadör, och säg mig sedan huru j g skall göra. Jag får ej inkalla österrikarne, emedan Fr-nkrike ej vill tillåta det. Jag får ej heller inkalla neapolitanarne; Sardinien förbjuder detta. Mina egna trupper äro ej vuxna de anfall, för hvilka vi dagligen äro blottställda. Hvad är då att göra? Detta är en infami, och det kan ni skrifva till kejsaren, det är en oskicklighet (Infamia e ribalderia). Ambassadören tog sitt afträde, undskyllande sig med sina instruktioner och sin oförmåga att kunna göra annorlunda 2 —K LÄ Presteståndet har i ett plenum i dag vid middagstiden förehaft frågan om den underdåniga skrifvelse. som ständerna böra aflåta