Öfver det närvarande tillståndet i Neapel och Kyrkostaten lemnar Times korrespondent i Florens följande lifliga och pikanta skildring: Vi ha nu bär ett halft tjog af dessa neapolitanare, hvilka nyligen blifvit häktade i Neapel och efter en kort fängelsetid utskeppats till landsförvisning, utan att ha hört något annat skäl uppgifvas till den behandling de undergått, än att det så var hans vilja, hvars vilja var lag. Dessa fångar fördes ombord på ett ångfartyg och sändes sålunda till Civita Vecchia och Rom, alldeles som om de varit besvärli.a afskräden, som man vill lassa af på sin grannes tomt. Påfliga regeringen gjorde naturligtvis invändningar häremot, och de stackars -landsflyktiga antyddes genast att lemna landet. De vände sig då till sicilianske ministern De Martino, för att undanbedja sig ett förfogande, som för några bland dem var högst besvärligt. De öfverraskades på ett ganska angenämt sätt att i kommendören De Martino, hvilken länge varit sekreterare vid beskickningen i London, finna en liberal och deltavande vän och en sakförare, villig att fara ut i stickord emot den oefterrättliga neapolitanska regeringen och den förblindade konuog, som bereder statens undergång ej mindre än sin egen,. De Martino härstammar från en patriotisk slägt, har i alla tider förklarat sig vara en konstitutionelt liberal i ordets vidsträcktaste bemärkelse, och har detta oaktadt alltid icke blott troget och nitiskt tjenat den framlidne konung Ferdinand, utan också beständigt åtnjutit denne gamle förhärdade tyranns fulla förtroende till den grad, att den sednare på sin dödsbädd gaf sin son, den nuvarande konungen, det rådet, att vid de betänkligaste tillfällen söka upplysning och ledning hos De Martino, emedan cenne, ehuru något besynnerlig i sina politiska åsigter, vore den ende he: derlige karl bland hela följet af hans tjenare. TT vå äs