Herrel utropade Demetrius, som helt förvirrad steg upp midt under hela sällskapets skrattsalfvor. Nå väl! Hur är det fatt? Min herre — — — Hvad behagar ni? Jag skall söga er —— — jag skall låta er se——— Jag står till er tjenst, svarade Petter, i det han kastade en föraktlig blick på sin motståndares bleka ansigte. Men Pauline tog honom afsides och sade till honom med darrande röst och under det hon rodnade: Jag besvär er, ryttmästare, lugna er; reta icke den der karlen; ty han hatar er. Hatar mig! Och hvarföre? Det tyckes mig — — Huru skall jag säga? Det tyckes mig som om han vore vredgad på er ——— derföre ——— derföre —— — att ni sysselsatt er så mycket med mig, och jag är så fasligt rädd för hvad man kallar en duelll Frukta ingenting., svarade ryttmästaren leende. Jag tror icke att herr magistern bar lust att draga blankt. Demetrii hållning tycktes redan rättfärdiga detta omdöme. Han hade dragit sig undan till ett hörn af rummet och betraktade i smyg ryttmästarens rörelser, men vågade ickese honom i ansigtet. På fogelleken, som för honom haft en så ledsäm utgång, följde en annan, hvari han vägrade att deltaga. Det var just ett af dessa enkla nöjen, som stundom lifva aftonkretsarna inom familjerna i provinserna och hvilka ännu hafva bibehållit sig i hela sin ursprungliga karakter inom medelklassen och den lägre befolkningen i Ryssland. De, som under denna lek begå fel, böra gifva panter, hvilka återlösas på åtskilliga sätt, Borgmä