CR PYTT RA UU Sår VA LI AT Saka lyser or RO menxsiieke förrän den förorsakat en skada af 600 -pund sterling. Detta var ett svårt slag för bolaget, ehuru ingen triumf för den lilla mossan. Arbetarnes antal minskades till end början och bolaget imotsåg framtiden med bekymmer, men fortsattodock ifrigt sina bemö-l dandeny: som slutligen kröntes af en fram-: gång, som verkliggjorde de mest sånguiniska fjmoppninger Föf8störelseverket mot den lilla ågssan fortgår utan afbrott; den stora ugnen, r törfven destilleras, -hålles dag och natt i rädglödgning af ångmaskiner; som drifva ofantliga blåsbälgar och leda de brännbara gåserna: tillbaka i härden. Om vi titta in genåmyspringorna I .spjellet, se. vi dessa gaser dånsande upp och ner i den väldiga härden, dblåa; gula och röda lågor, underhållande er stärk betta. Öfverallt se vi tjäran: sippra fråm, och från tunnorna, i hvilka de flyktiga oljorna. förvaras, sprider sig en genomträngände lukt. Paraffine, hvaraf. man gör de allravbästa genomskinliga ljus, ser man ännu blbtt i form af gula, vaxlika kakor, fulla med bläddrofoch orenlighet och liggande mellan oljade ylledukar. En delaf den deri befintliga, oljan har redan: blifvit utpressad, men det ännu badas i ångbad ochr blekas samt ytterligare pressas i hydraulisk press, innan ne deraf kan göra sådana ljus, som ännu äto oöfverträffade.— Der ligga ; saltklumpar, erhållna. från de vegetabiliska ämnen, som betäckte samma ställen der urinvånarne åto sin föda utan salt. Sannt är, att detta salt icke skulle göra maten särdeles välsmakande, ty det är ett ammoniakaliskt: salt; som smakar äro än det -.man samlar: på: :Döda Hafvets stränder, och hvaraf det minsta gran redan r tillräckligt att-lemna den. olidligaste smak efter sig på -tungan och i-gommen flera timSy efteråt. — Der borta se vi en stor hög af slagg — det svarta, glänsande affallet af den ringa del af torfven, som verkligen förbfänning allt det öfriga förvandlas genom förbjänningsprocessen till idel nyttiga ämnen — påraffin, photogene, solarolja, maskinsmörja, ainmoniaksalter, trädspiritus, gaser. m,m. Och allt detta. måsta den. lilla mossan släppa till et kan men kalla .bämd som duger! Irland innehåller nära tre millioner tunnland ahvändbar torf, i lager af 6 till 40 fots mäktikhet. Denna torfrikedom, som man förut ahsåg vara en olycka för landet; lofvar nu aft blifva en verklig guldgrufva för det i sål: ånga afseenden olyckliga och styfmoderligt ofhandlade Irland. Ehuru denna nya industrigren i början hade att kämpa mot mångabinda svårigheter, har den dock slutligen sågrande gått ur striden, för att gå en lysande tfamtid till mötes. Ännu år 1852 såg det kymmersamt ut för det irländska torfbolaget; affären ville icke gå och sinnena voro odstulna; men det lät dock icke företaget : fålla, och snart vände sig bladet. Innan kort såg bolaget sig tvunget att utvidga sin rörelse, fpr att kunna tillfredsställa den ökade konshmtionen, och sålunda bar det varit i jemt amåtskridande intill denna dag. I Hvad är det man gör der borta i ett aflägset hörn af kärret på långt afstånd från sjelfva briken? En man, som gräfver upp torf till änsle, är sysselsatt med att omsorgsfullt afskilja åtskilliga trädstycken, som han funnit i tbrfmossen. De knöliga rötterna och qvistarne lägger han åsido för att torka; det är barräd, hvilkas öde blir att såsom en sprakande rasa sprida trefnad omkring sig under de kulna Höstoch vinterqvällarne. — Men hvarföre etäcka torfgräfvaren och bans hustru så omgfullt en mängd svartnande trädstammar ed jord? Dessa stammar äro ek; och väl önar det sig, att så omsorgfullt och småingom torka dem, för att hindra dem från dtt spricka. Om de få spricka sönder, duga de till intet annat än bränsle, men om man yckas torka dem väl, utan att de få spricka ch remna, kan man få väl betaldt för dem f träsnidare, svarfvare, snickare m. fl. Det r derföre man täcker dessa träkubbar med iktiga torfremsor; och hustrun kommer ofta ch ser efter dem och vänder dem och skugar dem, och låter dem slåtligen småningom lkomligt torka i solskenet, tills de blifva å hårda och sega, att icke en enda splittra ssar från dem. Sedan finna de sin väg till en torftiga vindskammaren i Dublin eller till e ödsliga fängelsehålor, der den skicklige hen lättsinnige artisten, som kan förtjena dina två guinger om dagen, sitter fängslad för skuld. Uppå sådana ställen är det man Måhända under mången bitter svett tillverkn de verldsbekanta konstrika sniderierna af å kallad irländsk ebenholtz, föreställande den tdöde irländske varghunden, den nationela ;ken, det irländska nationaltecknet, treväppfngcn, de runda tornen, minnesmärken från en förgången tid, den irländska harpan och mycket annat, som är uteslutande nationelt. essutom förfärdigas häraf många andra saker, såsom prydliga bläckhorn, pappersknifvar, snusdosor, emå brickor m. m., och alla dessa saker äro oförgängliga — så hård och seg har eken blifvit under sin. seklerlånga hvila i det våta kärret. En stor mängd trösnidare förtjenar på detta sätt från tio shillings till 2 pund sterling om dagen; och tör detta hafva de att tacka den lilla mossväxtens förstörelselust. Men hvad nu? Se huru folket strömmar till från alla håll och samlar sig vid ett dike i kärrett Hvad är det man lyftar från diket ioch så noga beskådar med häpnad och rysming? En mumie! en verklig mumie! Men icke såsom de egyptiska inlindad i hundradetals alnar tyg, icke heller inbalsamerad annornda, än i ställets naturliga antiseptica. Han är klädd i djurhudar och har ett slags sandaler på sina fötter. Det är en man af en längesedan förgången race. Men vi få icke bedöma racen efter storleken hos denna individ. Han är nästan så lätt som en docka och icke större än ett tioårs gammalt barn, Ingen under! ty hela benbyggnaden är försvunnen redan för många sekler seRE