Aftonbladet – 28 mars 1860, sida 3

bestämmer sättet för behandlingen af vanliga lagförslag, äfven om dessa direkt -töra Sverge, t. ex. om mellanrikslagen, icke ens behöfva underställas pröfning i sammansatt svensk och norskt statspåd? Sammalunda skulle efter enahanda antagande, förändringar uti 111 S af Grundloven, som bestämmer beskaffenbeten af de begge rikenas unionsflagg, kunna at Norge ensamt förändras, eburu Sverge är fullt ut Jika mycket, ja mera intresseradt i frågan derom. En hvar bör inse att man, genom att biträda en sådan åsigt, icke sträfvar att sammanhålla unionen, utan i stället att upplösa densamma. k:fäjH Med svaren på dessa frågor synes den förevarande tvisten löst, så obeskrifligen enkel är den till sin aatur, blott den icke afsigtligen förvrides. Såsom enskild person skulle ingen efterfråga om stadganlet i 14 s af Grundloven, hvarigenom unionskonungen lemnas öppet att till ståthållareembetet i Norge utnämna en svensk eller norrman, qvarstår eller icke, ty deraf njuter Sverge hvarken skada eller gagn; men i egenskap af Sverges representanter sunnpa vi väl icke utan undersökniog afhända vårt. lavd en rättighet, som i afslutade och gällande trakcater blifvit dess konung uppdraget att utöfva? Rättigheten, bestämd genom öfverenskommelse mellan Sverges konungs kommissarier å ena och det norska Storthinget å andra sidan, ansågs af den vigt att den intogs i Grundloven. Tvisten om huruvida Norges Storthing ensamt kan borttaga stadgandet, är alltså öfvergången till en ren pr-ncipfråga, vid hvars afgörande man måste gå ytterst försigtigt tillväga, för att icke af en missförstådd högsinthet låta sig. förledas att genom sitt fattade beslut bortskänka en af de få rättigheter, som i föreningsfördraget blifvit. Sverge tillerkända. Gu Erd Denna högsinthet har redan. burit sura frukter, genom den otacksamhet, hvarmed den: blifvit åter-. gäldad.. Norge hade annars icke bort glömma den i historien dittills okända liberalitet, hvarmed Sverge räckte handen mot det i Kielertraktaten formligt afträdda landet, bjudande det genom ett lyckligtkrig eröfrade folket att intaga sin plats i det europeiska statsförbundet vid Sverges sida; visande dervid så stor aktning för Norges nyskapade konstitution, att det endast föreslog de små förändringar och tillägg deri; som blefvo en alldeles nödvändig följd af den nyss afslutade föreningen. Dessa förändringar och tillägg, som afse Sverges rätt, må tills vidare och intill: dess föreningen blir en verklighet, qvarstå. Atminstone kan jag ej medgifva norska Storthingets rätt att ensidigt och utan Sverges hörande upphäfva desamma. På grund af hvad jag nu anfört, anser jag mig böra yrka bifall till ekonomiutskottets förevarande utlåtande, under förutsättning, att den revision af unionsakten, som utskottet föreslagit, i sammanhang hvarmed frågan om ståthållareskapet äfven är föreslagen att komma under behandling, måtte leda till en afgörande .örening brödrafolken emellan. Sverge har länge med långmod bemött alla misstroenden, allt småsinne från: norrmännens sida; men nu torde viden vara inne, att med manligt allvar protestera mot alla tilltag, som strida mot unionens verkliga mening och sålunda hindra dess utveckling mot ett vackert framti. smål. Norges sjelfständighet har aldrig inom Sverge egt någon fiende, dess tillvaro har tvärtom utgjort anledning till vår oförställda glädje. Men sjelfständighet är ett, småaktighet, öfvermod och ständigt växande anspråk ett annat; den förra skänker man sin aktoiog och sympati, men de seoare måste deremot tillbakavisas, då de öfverstiga rättvisans och billighetens gränser, Alinqvist. I afseende å 1:a och 2:a punkten instämmer jag ti!l alla delar med Nils Larsson, såväl i afseende på gillandet af utskottets förslag som i afseende på de nya motiver han nu derför uppsatt och delgifvit ståndet. Beträffande 3:dje punkten, delar jag äfven fullkomigt hans öfvertygelse, men anhåller att få tillägga nägra ord, ty hvarken af de i tidningarne införda, dels skandalösa, dels humana artiklar, eller af de många ströskrifter, -som angående denna fråga blifvit stuckna mig i händerna, har jag kunnat komma till den slutsats, att svenska representationen har aågot att skaffa med ståthållareembetets afskaffande eller tillvaro i Norge 14 S,i norska Grundoven finnes hvarken i Kongl. Maj:ts proposition den 12 sApril 1815, rörande upprättande af riksakten eller : denna; hvadan jag ock på intet sätt kan anse denna r.ga af unionel beskaffenbet. För att ej trötta stånlet med en bevisning, som i tidningar och flygskrifer blifvit bättre framställd, vill jag blott uppläsa iågra ord af en bland Sverges störste rättslärde, som, edan han bevisat, att ståthållarefrågan ej är unioel, yttrar, i afseende på den fara, som det beslut i nu gå att fatta, kan medföra: .Talaren uppläste är sista ket af B Iks artikel i Aftonbladet n:o ;3 för den 15 dennes.) Då jag en gåvg ville åberopa detta yttrande, sva:ades mig a! en blaud motståndarpe: hvad. skall nan rätta sig efter en uttefvad gubbe? Dock får ag fästa uppmärksamheten derpå, att denne gubbe id förra riksdagen åtovjöt så mycket förtroende, att van utsågs till rikets ständers justitieombudsman, huru han afsade sig uppdraget. Jag nämnde skandalösa yttranden i tidningarne ch ja anhåller få uppläsa Dagligt Allehandas yttrande m bondeståndet rörande beslutet vid remissen af Dalmans motion. (Talaren uppläser det bekanta stycset.) Detta skrifves af en tidning, som allt sedan in tillkomst fört ridderskapet och adelns samt prestetåndets talan. Häraf inhemtar man huru dessa 2:ne. tånds organer betrakta bondeståndets sjelfständighet. 3ondeståndet skulle hafva rättat sig efter dessa stånds eslut, om det nemligen varit nog lyckligt att, förra. sången frågan behandlades, ega kännedom om detta vesiut! Må vi nu visa att vi icke taga intryck af lessa stånd, bvilka ingalunda kunna med blida ögon betrakta det norska folkets sjelfständighet. Adeln är ler ej tåld såsom kast. . Bland Stortbingets ledamöer finnas flera klockare och lägre prester än högördiga, höga kyrkofäder. Derföre må vi icke föränka dessa stånd den ovilja dehysa mot norrmänens vidare framsteg på sjelfständighetens bana. Må i ursäkta dem, men ej träda i deras fotspår! f5-Jag slutar med en bön till den, som styrer folkens iden, att han må leda vårt beslut så, att det befätar enigheten i norden och dymedelst medför lycka ch trefnad för ett älskadt fosterland. J. IM. Lundahl ville blott nämna några ord såom utskottsledamot. Han hade i utskottet gjort hvad an kunnat, men de två första ståndens ledamöter ade varit öfverlägsna. När betänkandet kom från fdelningen, så skulle man ha sett en handling som unde ha gjort obenägenheten att antaga förslaget nnu: större, då deri Sverges öfverhöghet ännu jertare framlyste.. Men termometern sjönk uner behandlingen; och man bemödade sig att å det sådant, att det skulle gå i folk. Ännu varstå likväl många sådana uttryck, som hvar ch en borde: beklaga. Talaren instämde derföre i lils Larssons motivering, som är mera värdig. I råga om: andra punkten åberopar talaren sin eservation, hvari han sökt bevisa sin sats. Angånde hr Dalmans motion ville talaren omkasta fråan och hemställa, om någon, ifall Norges konung ade föreslagit att förvandla ståthållareembetet och föra ett statsrådsåepartement, kunde tro, att. han sulle bafva fått in till rikets ständer med-skrifelse derom. Angående det skrik som nu uppstått mot norrmännen och eftergifter åt dem, bemställde daren:; om någon velat ogilla den politik som arl Johan och konung Oscar: följde mot norrvännen. Säkert är att ett sådant beteende som utottet föreslår, skulle kasta skugga på den fridsälle onung Oscars minne, och hos norska folket skulle an göra Carl XVimpopulär, om man bifaller hr almans motion,