Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 1

ONraet en puagt for nauonen att I utotningen af sitt sunda förstånd förneka dessa talare, på samma gång den beklagar, att en offentlig förbrytelse kunnat sålunda helt och hållet strafflöst begås.n annen) Då det kan intressera våra läsare att erfara hvad intryck underrättelsen om rikets ständers beslut i norska frågan gjort i Norge, meddela vi de uttalanden, som finnas härom uti de i går afton hitkomna norska tidningarne, och hvilka skett omedelbart efter erhållande af telegrammerna om voteringsresultaterna på riksdagen och innan någon närmare redogörelse för debatterna kommit dem tillhanda.33 Morgenbladet för sistl. tisdag yttrar: Sverges ständer ha ändtligen fattat sitt b.4 slut rörande ekonomiuskottets betänkande i anledning af hr Dalmans motion. Alla fyra stånden ha bifallit det, och således skola ständerna hos K. M:t anhålla, att den af norska Storthinget för dess del beslutade ändring i Norges grundlag, hvarigenom det i samma grundlag intagna unionella stadgande, att till ståthållare i Norge kan utnämnas antingen en norrman eller en svensk, skulle komma att upphäfvas, icke måtte af K. M:t till pröfning företagas förr än i sammanhang med de förändringar eHer tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den begärda revisionen kunna föranledas. Ingen bestrider svenska ständernas juridiska rätt att vända sig till sin konung förande hvad som helst för en sak som ligger dem på hjertat. Men ha svenska folkets representanter till fullo fattat vidden af det steg, de nu tagit? Ha de haft klart för ögonen deh verkan ett sådant steg ovilkorligen måste hafva på de förenade folkens ömsesidiga ställning, dess inflytande på föreningens framtid, den splittring och det aflägsnande mellan: folken, s m nödvändigt måste blifva följden deraf? D-t är första gången under unionen som det händt, att det ena folket tillåtit sig attpå detta sätt alldeles utom gränserna för nationalrepresentationernas förhållande till hvarar 8 dra, vända sig till den gemensamme konurgen för att inverka på högstdensammes beslut öfver en sak, hvilken det andra folkets nationalförsamling andragit inför konungen s:som detsamma ensamt vidkommande. Det enda, som skulle kunna ursäkta ett sådant steg, vore en djup och innerlig öfvertygel e om vigten och betänkligbeten af det ifrågavarande beslutet och om dettas väsentliga inflytande på rikenas framtid; och å andra sidan skulle det enda, som kunde förmildra det skadliga intryck, en sådan åtgärd af det ena folket måste göra på det andra folkets unicnella sinnesstämning, vara ett unionsvänligt, hjertligt och öppet framställningssätt. Men hvilken sak är det, som här är i fråga? Är det icke en sak, som 3å alla sidor erkännes blott hafva ett ringa och underordnadt intresse, undantagande just för det folk, som väckt förslaget derom? Medan det således ej kan i nit eller värma för sjelfva saken :uppletas någon ursäkt för åtgärden, är den derjemte åtföljd af yttranden, hvilka, med ett hänsynslöst åsidosättande af unionens väsende och föreningsaktens ord, på det djupaste krärka det andra folkets nationalitetsoch sjelfständighetskänsla. Huru kunna Sverges rikes ständer då tro sig hafva med ett sådant beslut gjort en god, en för Swerge nyttigigerning? ir Nej, hvarje norrman, hvars hjerta lifligt klappat för föreningen, beklagar djupt svenska ständernas beslut. Det blir en svår upjgift för framtiden att utplåna det intryck bes slutet framkallat på denna sidan om Köer. En protest lärer väl blifva oundviklig från norska folkets sida emot den i beslutets ordalydelse liggande ensidiga och oberättigade tolkningen af vårt rikes konstitutionella rätt. Men ännu är bandlingens tid ej kommen för oss. Afgörandet af den norska sak, som den svenska skrifvelsen rörer, är ännu hvilande. Detta afgörande vilja vi ej gåi förväg, och det skall, om Norge vinner sin önskan, leda till en försoning, som den närvarande stämningen i sanning högeligen påkallar. I en annan artikel, ett par dagar sednare, yttrar Morgenbladet vidare: Sinnesstämningen på dennasidan Kölen har fullkomligt bibehållit karakteren af lugn och j-mnvigt efter mottagandet af de betydelsefulla underrättelserna från vårt frändefolk, med hvilket vi ha förbundit oss att under lika vilkor dela ljuft och ledt, men som nu vill i ett uppblossande af passion. och öfvermod fö: ändra kontraktets beskaffenhet. Emot det beslut, som uttrycker svenska riksdagens önskan att beröfva Norge dess jemnlikhet med andra folk och dess afsigt att tvinga oss till köpslagan om rättigheten att förändra vår egen grundlag, behöfva vi blott framhålla den besvurna öfverenskommelsen, som icke låter sis ändras genom något maktspråk eller någon tydning å epa nationens sida. Den unionskomitå, som på sin tid skulle revidera föreningsbestämmelserna och hvars utkast till ny riksakt de svenska myndigheterna ha undandragit offentligheten, liksom de hindrat det från att föreläggas begge ländernas representation — denna komite erhöll sitt uppdrag med uttryckligt tillkännagifvande iinstruktionen, att revisionen skulle ske på grundvalen af de begge rikenas likställighet. Men nu begäres en revision af unionsakten, hvars första vilkor ej skulle vara någonting mindre än ett erkännande af Sverges principala ställning — ett frånträdande af de stadganden, som efterlefvats i den internationella gemenskapen us der en tid som redan gifvit dem häfd. Den storm, som rasar i svenska sinnen, har uppstått derigenom, att norska Storthinget fattat ett beslut, hvartill det i alla afsenden hade full rätt. Denna rätt försöker svenskariksdagen neka oss, och detta efter långt och förnyadt öfvervägande, 1 trots af de yppersta svenska mäns klara bevisning om att beslutet j träder Sverge för nära. Behöfva vi väl ,